Pappa

Aldrig mer kommer du få krama mig eller Anna. Aldrig kommer du få spela fotboll med Nellie. Inga fler julaftnar får du vara med och äta god mat och öppna julklappar. Du kommer inte få skämma bort Nellie och dina kommande barnbarn med födelsedagspresenter, inte skoja och stoja med dom som du var bäst på.
Du kommer aldrig få vara med i kyrkan på Nellies första skolavslutning. Du kommer inte vara med oss på Unda i sommar, när vi grillar och badar. Aldrig mer kommer vi göra en spontantripp till Ikea i din fina stora Audi du skulle köpa för att barnbarnen behövde mer plats.
Jag saknar dina visa ord när man var ledsen, dina komplimanger för allt man sa och gjorde. Jag saknar hela dig, ditt sätt att visa hur mycket vi betydde för dig. Jag saknar ditt lugn, vi behöver ju dig pappa! Det går inte en timma utan att jag tänker på dig. Inte en dag utan att jag känner mig arg för att du togs ifrån oss.
Att gå till en sten och sätta blommor på din grav, det känns så fel! Du var ju så levande, och är det fortfarande i mitt minne… När ska smärtan och sorgen gå över i ljusa minnen? När ska saknaden sluta kräva så många tårar? Jag älskar dig pappa, och jag önskar du kunde höra mig när jag säger det. Kan du inte bara ringa ikväll och fråga hur Nellie mår, som vanligt… Berätta var du är med lastbilen och vad du åt till lunch. Kan du inte sitta i en solstol i Skeppsviken tillsammans med Ingrid i helgen, eller bjuda mig på en fika på stan? Detta är fortfarande lika ofattbart, och jag hoppas ännu på att jag ska vakna upp ur denna mardrömmen.

Leave a Comment


NOTE - You can use these HTML tags and attributes:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>