Förlossningsberättelse

Den 23e januari, 4 dagar efter beräknad födsel vaknade jag som vanligt klockan fyra på morgonen och tog mig en banan. Hepp, ingen bebis inatt heller tänkte jag som var helt säker på att förlossningen skulle starta med att vattnet skulle gå en kväll när jag gick och la mig, precis som de andra förlossningarna. Var pigg och kunde inte somna om, så jag låg och vände mig och surfade lite. Halv sex hade jag fortfarande inte somnat och då kom den första värken. Tänkte att det var en förvärk som jag hade haft dom senaste fyra veckorna men jag kollade ändå av någon anledning på klockan, ifall det skulle komma en till. Mycket riktigt, 15 minuter senare kom det en till och nu tänkte jag att det nog var något på gång, för det gjorde riktigt ont så jag behövde andas mig igenom den.

Gick med min vetekudde och la mig på soffan och inväntade nästa värk. Dom kom lite oregelbundet med allt ifrån 5-15 minuters mellanrum och jag skrev upp dom i mobilen för att ha lite koll. 6:50 kom Nellie ner och undrade vad jag höll på med där jag låg och andades för fullt. Jag berättade att bebisen nog skulle komma idag. Nellie blev överlycklig och satt och andades med mig och erbjöd mig att göra frukost. Jag tackade nej men bad henne gå upp och säga till Andreas att bebisen nog skulle komma under dagen. Två sekunder senare rusar Nellie in till Andreas och ropar att ”Bebisen kommer nu!”, sedan in till Stella och min mamma som sovit över i två nätter och berättar samma sak 🙂

Fick skickat iväg barnen till skola/dagis, ringde förlossningen vilket min barnmorska sagt åt mig att göra så att dom är lite förberedda. Det behövde man då absolut inte göra tyckte den snorkiga kärringen jag fick prata med utan jag skulle höra av mig när det var dags att åka in. Då bestämde jag mig för att hellre föda hemma än att ringa förlossningen igen innan hennes pass var slut.

Resten av dagen hemma bestod av att andas igenom värkar vid köksbordet, gå fram och tillbaka genom huset och ligga med vetekudden mot svanken. Medan mamma nervöst stod och tjötade ”Hur känns det?”, ”Hur går det?”, ”Nu får ni åka in!”, ”Har värkarna slutat nu?” samtidigt som Andreas spelade tv-spel och köpte aktier…  Vid elvatiden åkte mamma och handlade och hämtade Nellie från skolan. Under tiden kom värkarna glesare och glesare, så jag blev riktigt irriterad. Skulle det inte bli någon bebis ändå? Gick och la mig och fick sovit en del på soffan mellan värkarna som under tiden kom med 15-20 minuters mellanrum. Andreas satt och spelade Fifa och jag var så irriterad över att han inte kunde åka till jobbet om han ändå inte hade bättre än så för sig 🙂

När mamma och Nellie kom hem lagade mamma pannkakor som vi åt. Jag hade vid detta laget gett upp tanken på bebis och funderade i princip på att köpa en hundvalp i stället när värkarna plötsligt kom tillbaka och var galet smärtsamma om än fortfarande oregelbundna med mellanrum på allt från 3-10 minuter. Gick upp och gick lite och då helt plötsligt kom det värk efter värk efter värk nonstop och tryckte något fruktansvärt nedåt. Halv två ringde jag förlossningen (trots att kärringens pass inte var över) och grinade fram att nu åker jag in. Då fick vi åka till Mölndal för nu var det fullt på Östra.

Andreas for ut och hämtade bilen och jag har aldrig tänkt på hur skumpigt det är att åka bil innan. När vi kom fram till parkeringen vid Mölndals sjukhus upptäckte jag nackdelen med att föda barn på dagen. Man får hängandes på sin man ta sig in lika långsamt som en snigel, samtidigt som man ska andas genom värkar medan folk stirrar på en. Inte alls trevligt.

Ringde på avdelningen 14:30 och ut kommer en trevlig barnmorska som frågar om jag känner för att ta mig ett bad, eller om jag vill ha ett rum utan badkar. Absolut inget bad, jag kan knappt röra mig, hur skulle jag kunna komma i ett badkar? Hon lämnar rummet och jag hör henne fråga i korridoren om någon vill ha en patient, varpå jag hör en mansröst svara. I panik gör jag klart för Andreas att vi absolut inte kan ha en manlig barnmorska. Han får säga att vi är muslimer eller något, för givetvis hade jag inte kunnat säga något själv.  Då kommer det dock en kvinnlig snäll och lite tystlåten barnmorska samt en elev och presenterar sig och jag blir genast lugn igen.

Dom skriver på väggen ”Välkommen Frida och Andreas och bebis” och ger mig en sjukhusskjorta att svira om till och jag blir hypernervös, för jag tänker att dom kommer bli förbannade om jag bara skulle vara öppen 1 cm och ”lurat” dom. Får lägga mig ner för CTG och dom frågar om jag vill ha någon sorts bedövning med en gång. Jag skäms ännu mer över att jag kanske knappt börjat öppna mig så jag tackar nej. Värkarna går att genomlida nu när jag äntligen fått ligga stilla igen. Bebisen mår bra inne i magen och värkarna är oregelbundna så dom kopplar ifrån mig och undersöker hur mycket jag öppnat mig. 8 cm säger barnmorskan och jag känner lättnaden över att inte ”lurat” dom samtidigt som jag får panik över att det snart är dags. Förra förlossningen fick jag krystvärkar några minuter efter att jag var öppen 6 cm, och krystvärkar var verkligen inget jag hade lust med. Vågar nu fråga efter lustgas i låg dos och det var nog det bästa jag gjort 🙂

Får ett gåbord, men vågar absolut inte ställa mig ifall värkarna skulle bli mycket värre igen så jag sitter hängandes över med lustgasen tätt intill mig. Hade ingen smärta alls mellan värkarna så jag längtade nästan efter varje värk då lustgasen var så förbannat go och gav mig härliga drömmar 🙂 Efter en stund började det trycka på igen så jag fick komma upp på knä i sängen hängandes över ryggstödet. Här inbillade jag mig att jag hade krystvärkar, gjorde riktigt ont men jag klarade av att andas och mellan värkarna pratade jag och skrattade med Andreas. Varje värk drömde jag om Nellie och då började jag skratta, för jag kunde inte fatta varför jag såg Nellie där när jag hade som ondast. En gång trodde jag att Andreas och jag var ensamma i rummet och att det var han som skulle förlösa mig. Kunde inte alls förstå hur han kunde se så lugn ut och okej med det 🙂

Till slut kände jag att det inte alls gick att stå så, när värken kom kände jag för att krysta men istället höll jag emot för kung och fosterland. Så jag fick lägga mig ner i gynställning och nästan direkt gick vattnet och dom riktiga krystvärkarna började. Där fick jag för att jag trott att det var krystvärkar innan. Nu kom jag på hur det var. Helt sjukt att man kan glömma men det har jag verkligen gjort alla gånger. När man tror att man har så ont av värkarna att det inte kan göra ondare, så gångrar man det med tusen och där har man krystvärkarna. Glöm nu inte det Frida. Fick panik i vanlig ordning och svor över min dumhet, bad dom göra vad som helst bara jag slapp att krysta. Det kunde jag förstås inte låta bli hur mycket jag än försökte så jag frågade om det var okej om jag skrek och visst var det det. Andreas och barnmorskan stod och sa åt mig att andas in, men andades jag in var jag ju tvungen att andas ut och då krystade jag ju. Jävligt lätt att stå där och säga, jag har aldrig känt mig så arg och ”sviken” av Andreas, han kunde väl hålla med mig?

Allt var dock över på några få minuter. Och ut kommer 16:16 världens knubbigaste lilla böna med huvudet täckt av tjockt svart hår. Jag blev helt chockad, var det redan över? Hade den ungen legat i min mage? Började skratta och hade lust att hoppa ur sängen och dansa av glädje.

Ungefär så gick det till. Min längsta graviditet, lättaste förlossning och största bebis någonsin. Jag kände direkt att det här vill jag göra igen 🙂 Men nej, nu blir det inga mer förlossningar och bebisar. Nu har jag gjort mitt och ska njuta för fullt av den här helt magiska tiden!

IMG_0898

IMG_0957

IMG_0955

IMG_0965

IMG_0933

Lämna en kommentar ?

1 Kommentarer.

  1. En jättefin berättelse! 😀

Leave a Comment


NOTE - You can use these HTML tags and attributes:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>