15 september

15 september för två år sedan var den absolut värsta dagen i mitt liv. Det var då en sköterska ringde från palliativa och sa att jag skulle komma så fort jag slutat jobbet för att pappa blivit dålig. Jag jobbade två timmar till och under den tiden tänkte jag fram och tillbaka men kunde inte förstå hur dålig han skulle kunna vara. Sköterskan ville inte berätta så mycket men tyckte inte att jag behövde komma direkt.

Jag och Anna möttes upp utanför sjukhuset. Det var strålande sol, lite kyligt och luktade höst. Jag hade sprungit hela vägen ner från Skogslyckan.

När vi kom in på avdelningen var det fullt med sköterskor och läkare som sprang fram och tillbaka till pappas rum. Det började snurra i huvudet och det enda jag kunde tänka var ”bryt inte ihop bryt inte ihop bryt inte ihop”. Jag och Anna fick sätta oss i korridoren och vänta. Vi sa nog inte många ord, bara tusentals tankar som flög runt i huvudet. Efter en stund kom en jättesnäll läkare och berättade att pappa blivit snabbt dåligt under morgonen. Han hade fått lunginflammation och kunde nästan inte andas. Sen berättade han bara att det var mycket illa innan han gick in till pappa igen för att sätta ett lungdränage.

Efter minuter som kändes som timmar fick vi gå in på ett samtalsrum med samma läkare. Han ville nog förbereda oss för vad vi ännu inte förstått. Pappa skulle inte överleva detta, han var döende. Jag minns att tårarna rullade, men jag gjorde allt för att inte gråta.

När vi kom in till pappa var han fortfarande vid medvetande. Satte sig upp i sängen hela tiden medans ögonen rullade av smärta på honom, kippade efter andan och drog i slangarna. Detta var det värsta av allt, han fick ingen luft och det enda vi kunde göra var att stå och se på. Jag har sett många döende personer men jag har aldrig någonsin sett sådan ångest och panik som pappa hade. Detta minnet har gjort mig sömnlös så många nätter. Att veta att detta blev pappas sista dygn i livet är fruktansvärt.

Imorgon är det två år sedan pappa gick bort. När jag ser på filmer av honom och hör hans röst igen känns det så naturligt. Jag blir inte ens ledsen för precis så verklig är han i mitt minne hela tiden. Jag önskar bara att jag skulle fått fortsätta dela mitt liv med honom. Fortsätta dela Nellie med honom…

Lämna en kommentar ?

2 Kommentarer.

  1. Att vara så maktlös, att inte kunna stanna tiden, att inte hinna säga allt man ville ha sagt, att inte kunna hjälpa… Tusen tankar och känslor far runt i huvet.. Nåt att tänka på är att tiden läker inga sår, men man lär sig att leva med dom.. Älskar dig syster… <3
    😥

  2. Åh va fint skrivet, sitter här med gåshud o helt blank i ögonen ! Fy va tufft det måste
    Varit/ är att gå igenom! Kram till dig

Leave a Comment


NOTE - You can use these HTML tags and attributes:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>