Månadsarkiv: januari 2014

Onsdag

Jag får säga som prinsen, mina känslor är verkligen all over the place. Helt överlycklig, dödstrött, sprudlande pigg, ledsen. Ännu en ”efter förlossning”-grej jag inte minns. Så fort jag somnar drömmer jag helt sjuka drömmar. Så jag vaknar direkt av alla konstigheter. Igår när Andreas och stora barnen var ute och åkte pulka passade jag på att sova med Jolie liggandes på mig. Vaknade av ett fruktansvärt ljud, och jag var helt säker på att det var buketten Andreas fått samma dag från sitt jobb som hade exploderat så det flygit pinnar och blommor över hela huset. Detta tyckte jag i min nyvakenhet inte alls var konstig utan istället gick jag ner för att städa upp det, men tro det eller ej, buketten stod kvar. Helt sjuka drömmar som sagt.

Nellie är överlycklig för sin nya lillasyster. Började nästan gråta när hon fick se henne och är verkligen omhändertagande på en annat sätt mot när hon var 4 år och blev storasyster. Stella är rätt avvaktande mot ”bebin”. Men hittils har hon inte blivit svartsjuk fastän jag sitter och ammar och bär runt på den lilla. Hon kommer som vanligt och sätter sig bredvid mig för att hålla handen och låtsas inte om Jolie.

Så det går bra allting. Hon sover för det mesta, så det känns inte som man har mindre tid med de stora barnen än direkt. Igår kväll fick hon dock jättemagknip så hon var i princip vaken hela tiden mellan 19-02:30. Lilla stackaren, hon var så trött men så fort hon somnade knep hon plötsligt ihop sig till en boll, grimaserade och gnydde. Jag kände så igen det från när Nellie var nyfödd, innan koliken tog över och hon bara skrek istället. Hoppas, hoppas att vi slipper gå igenom det en gång till och att lilla magen fixar sig.

Igår var vi och kollade Jolies hjärta på Drottning Silvias barnsjukhus. Det såg jättefint ut. Läkaren förklarade att hon har kvar ett minilitet hål av fosterförbindelsen man har i hjärtat under tiden i magen. Denna ska dra ihop sig under de första dagarna, vilket det gjort men nu återstår någon millimeter som kommer dra ihop sig av sig själv. Så det behövs ingen återkontroll eller så, utan det räcker med läkarundersökningarna på bvc.

IMG_1042IMG_1007

Det blev en…

Jolie 🙂
image

Förlossningsberättelse

Den 23e januari, 4 dagar efter beräknad födsel vaknade jag som vanligt klockan fyra på morgonen och tog mig en banan. Hepp, ingen bebis inatt heller tänkte jag som var helt säker på att förlossningen skulle starta med att vattnet skulle gå en kväll när jag gick och la mig, precis som de andra förlossningarna. Var pigg och kunde inte somna om, så jag låg och vände mig och surfade lite. Halv sex hade jag fortfarande inte somnat och då kom den första värken. Tänkte att det var en förvärk som jag hade haft dom senaste fyra veckorna men jag kollade ändå av någon anledning på klockan, ifall det skulle komma en till. Mycket riktigt, 15 minuter senare kom det en till och nu tänkte jag att det nog var något på gång, för det gjorde riktigt ont så jag behövde andas mig igenom den.

Gick med min vetekudde och la mig på soffan och inväntade nästa värk. Dom kom lite oregelbundet med allt ifrån 5-15 minuters mellanrum och jag skrev upp dom i mobilen för att ha lite koll. 6:50 kom Nellie ner och undrade vad jag höll på med där jag låg och andades för fullt. Jag berättade att bebisen nog skulle komma idag. Nellie blev överlycklig och satt och andades med mig och erbjöd mig att göra frukost. Jag tackade nej men bad henne gå upp och säga till Andreas att bebisen nog skulle komma under dagen. Två sekunder senare rusar Nellie in till Andreas och ropar att ”Bebisen kommer nu!”, sedan in till Stella och min mamma som sovit över i två nätter och berättar samma sak 🙂

Fick skickat iväg barnen till skola/dagis, ringde förlossningen vilket min barnmorska sagt åt mig att göra så att dom är lite förberedda. Det behövde man då absolut inte göra tyckte den snorkiga kärringen jag fick prata med utan jag skulle höra av mig när det var dags att åka in. Då bestämde jag mig för att hellre föda hemma än att ringa förlossningen igen innan hennes pass var slut.

Resten av dagen hemma bestod av att andas igenom värkar vid köksbordet, gå fram och tillbaka genom huset och ligga med vetekudden mot svanken. Medan mamma nervöst stod och tjötade ”Hur känns det?”, ”Hur går det?”, ”Nu får ni åka in!”, ”Har värkarna slutat nu?” samtidigt som Andreas spelade tv-spel och köpte aktier…  Vid elvatiden åkte mamma och handlade och hämtade Nellie från skolan. Under tiden kom värkarna glesare och glesare, så jag blev riktigt irriterad. Skulle det inte bli någon bebis ändå? Gick och la mig och fick sovit en del på soffan mellan värkarna som under tiden kom med 15-20 minuters mellanrum. Andreas satt och spelade Fifa och jag var så irriterad över att han inte kunde åka till jobbet om han ändå inte hade bättre än så för sig 🙂

När mamma och Nellie kom hem lagade mamma pannkakor som vi åt. Jag hade vid detta laget gett upp tanken på bebis och funderade i princip på att köpa en hundvalp i stället när värkarna plötsligt kom tillbaka och var galet smärtsamma om än fortfarande oregelbundna med mellanrum på allt från 3-10 minuter. Gick upp och gick lite och då helt plötsligt kom det värk efter värk efter värk nonstop och tryckte något fruktansvärt nedåt. Halv två ringde jag förlossningen (trots att kärringens pass inte var över) och grinade fram att nu åker jag in. Då fick vi åka till Mölndal för nu var det fullt på Östra.

Andreas for ut och hämtade bilen och jag har aldrig tänkt på hur skumpigt det är att åka bil innan. När vi kom fram till parkeringen vid Mölndals sjukhus upptäckte jag nackdelen med att föda barn på dagen. Man får hängandes på sin man ta sig in lika långsamt som en snigel, samtidigt som man ska andas genom värkar medan folk stirrar på en. Inte alls trevligt.

Ringde på avdelningen 14:30 och ut kommer en trevlig barnmorska som frågar om jag känner för att ta mig ett bad, eller om jag vill ha ett rum utan badkar. Absolut inget bad, jag kan knappt röra mig, hur skulle jag kunna komma i ett badkar? Hon lämnar rummet och jag hör henne fråga i korridoren om någon vill ha en patient, varpå jag hör en mansröst svara. I panik gör jag klart för Andreas att vi absolut inte kan ha en manlig barnmorska. Han får säga att vi är muslimer eller något, för givetvis hade jag inte kunnat säga något själv.  Då kommer det dock en kvinnlig snäll och lite tystlåten barnmorska samt en elev och presenterar sig och jag blir genast lugn igen.

Dom skriver på väggen ”Välkommen Frida och Andreas och bebis” och ger mig en sjukhusskjorta att svira om till och jag blir hypernervös, för jag tänker att dom kommer bli förbannade om jag bara skulle vara öppen 1 cm och ”lurat” dom. Får lägga mig ner för CTG och dom frågar om jag vill ha någon sorts bedövning med en gång. Jag skäms ännu mer över att jag kanske knappt börjat öppna mig så jag tackar nej. Värkarna går att genomlida nu när jag äntligen fått ligga stilla igen. Bebisen mår bra inne i magen och värkarna är oregelbundna så dom kopplar ifrån mig och undersöker hur mycket jag öppnat mig. 8 cm säger barnmorskan och jag känner lättnaden över att inte ”lurat” dom samtidigt som jag får panik över att det snart är dags. Förra förlossningen fick jag krystvärkar några minuter efter att jag var öppen 6 cm, och krystvärkar var verkligen inget jag hade lust med. Vågar nu fråga efter lustgas i låg dos och det var nog det bästa jag gjort 🙂

Får ett gåbord, men vågar absolut inte ställa mig ifall värkarna skulle bli mycket värre igen så jag sitter hängandes över med lustgasen tätt intill mig. Hade ingen smärta alls mellan värkarna så jag längtade nästan efter varje värk då lustgasen var så förbannat go och gav mig härliga drömmar 🙂 Efter en stund började det trycka på igen så jag fick komma upp på knä i sängen hängandes över ryggstödet. Här inbillade jag mig att jag hade krystvärkar, gjorde riktigt ont men jag klarade av att andas och mellan värkarna pratade jag och skrattade med Andreas. Varje värk drömde jag om Nellie och då började jag skratta, för jag kunde inte fatta varför jag såg Nellie där när jag hade som ondast. En gång trodde jag att Andreas och jag var ensamma i rummet och att det var han som skulle förlösa mig. Kunde inte alls förstå hur han kunde se så lugn ut och okej med det 🙂

Till slut kände jag att det inte alls gick att stå så, när värken kom kände jag för att krysta men istället höll jag emot för kung och fosterland. Så jag fick lägga mig ner i gynställning och nästan direkt gick vattnet och dom riktiga krystvärkarna började. Där fick jag för att jag trott att det var krystvärkar innan. Nu kom jag på hur det var. Helt sjukt att man kan glömma men det har jag verkligen gjort alla gånger. När man tror att man har så ont av värkarna att det inte kan göra ondare, så gångrar man det med tusen och där har man krystvärkarna. Glöm nu inte det Frida. Fick panik i vanlig ordning och svor över min dumhet, bad dom göra vad som helst bara jag slapp att krysta. Det kunde jag förstås inte låta bli hur mycket jag än försökte så jag frågade om det var okej om jag skrek och visst var det det. Andreas och barnmorskan stod och sa åt mig att andas in, men andades jag in var jag ju tvungen att andas ut och då krystade jag ju. Jävligt lätt att stå där och säga, jag har aldrig känt mig så arg och ”sviken” av Andreas, han kunde väl hålla med mig?

Allt var dock över på några få minuter. Och ut kommer 16:16 världens knubbigaste lilla böna med huvudet täckt av tjockt svart hår. Jag blev helt chockad, var det redan över? Hade den ungen legat i min mage? Började skratta och hade lust att hoppa ur sängen och dansa av glädje.

Ungefär så gick det till. Min längsta graviditet, lättaste förlossning och största bebis någonsin. Jag kände direkt att det här vill jag göra igen 🙂 Men nej, nu blir det inga mer förlossningar och bebisar. Nu har jag gjort mitt och ska njuta för fullt av den här helt magiska tiden!

IMG_0898

IMG_0957

IMG_0955

IMG_0965

IMG_0933

Morgonmys

Ligger och njuter av en liten liten bebba snusandes på mitt bröst. Jag blir så förvånad varje gång det kommer in en barnmorska och säger ”oj,, vilken stor bebis”. Stor?! Hon är ju minimal! Det är svårt att se henne som stor när man jämför med Stellas Goa tjocka lår där hemma.

Även denna natt har hon sovit som en prinsessa (även om hon tagit upp 90% av sängen). Det har dock inte rumskompisens bebis så jag har knappt fått en blund. Men jag har haft finaste utsikten iaf 🙂

När jag satte mig på toaletten för en timma sedan med bebis i baljan framför mig så börjar hon plötsligt kaskadkräkas slem för att sedan sluta andas och istället typ krampa med huvudet för att få luft. Jag slängde mig på larmet så kom det personal och tog med henne och hjälpte henne att få upp slemmet och gav näsdroppar. Gud vad rädd jag blev. Tur att vi var här och inte hemma. Det såg väl betydligt värre ut än det var, men fruktansvärt otäckt och jag hann tänka tusen tankar innan hon började andas igen 🙁

Välkommen lillasyster

Igår klockan 16:16 föddes vår lilla flicka på Mölndals sjukhus. 4320 g och 51 cm ren kärlek. Förlossningen gick jättebra och nu är vi på BB och lär känna varandra. Skulle egentligen åkt hem idag men hon hade blåsljud på hjärtat så vi får vara kvar till imorgon då det förhoppningsvis är borta. Saknar mina skruttor där hemma något kolossalt mycket så det ska bli skönt att komma hem och pussa på dom.

IMG_4345 IMG_4342 IMG_4412 IMG_4410 IMG_4396 IMG_4352

13e januari

Bäddar i ordning spjälsängen för lillasyster och fäller samtidigt några tårar för Saga. Idag var hon beräknad att födas, och jag önskar så att… Fast det lönar ju sig inte att önska, att tänka om eller varför…

Varit ute och gett mina kaniner lite extra kärlek i kylan. Dom verkar dock trivas mycket bättre när det är frost än när det är plusgrader. Men Hilda hade plockat bort massa hår i nacken på Lillefot så han var alldeles naken där. Kanske får virka honom en polotröja 🙂 Hon brukar göra sånt ibland när hon blir skendräktig så vi får väl se om hon blir det denna gång med.

Åh vad jag längtar till våren, långpromenader i skogen och picknickar med familjen.

280

Filt av mormorsrutor

003

Efter tre månaders slit är den färdig! Min babyfilt av mormorsrutor att ha i vagnen och så. Eller ja, slitsamt har det inte varit, jättemysigt att ha något att pyssla med så nu vill jag genast börja på nästa. Men först ska jag fodra denna med mjukt jerseytyg så den blir extra mysig.

Inatt kunde inte Stella sova, så hon har legat och pratat med mig sen femtiden ungefär. Jag hade haft henne hemma från dagis om det inte varit för att jag ska till barnmorskan klockan 13, men nu fick hon gå och jag hoppas att hon kunnat hålla sig vaken och orkat med. Själv har jag suttit och sovit i soffan i 2,5 timmar innan jag nu orkat mig upp.

Nytt år, nya möjligheter.

Det här med ett nytt år skrämmer mig en del faktiskt. Man har inte den blekaste aning om var man står när året är slut. På Facebook läser man hur folk skriver om vilket grymt år detta kommer bli, vad mycket som ska hända. Själv vill jag bara ha ett lugnt, helt vanligt år. Bara njuta av livet lite, utan oförutsedda händelser.

Idag har jag lämnat barnen efter en lång ledighet. Trodde att Stella skulle bli ledsen, men hon var jättesprallig och glad. Sen glömde jag dock Doris utanför dagiset, kom på det när jag var och lämnade Nellie som tur var. Stackarn måste undrat när vi bara gick iväg utan att ta henne med 🙁 Jag ska ha barnen 8-14 varje dag på dagis/fritids fram till bebisen kommer, så ska passa på att vila och kanske fylla upp frysen med lagad mat. Promenader och fysiska aktiviteter får jag hoppa över. I söndags var vi en sväng på Ikea men efter en timma med hjärtklappning och händer som svullnade upp till det dubbla tog jag och Stella oss en behövlig tupplur på 2,5 timmar när vi kom hem.

025109019090097

Min lilla skorpa

Nelie bebbe053 (3)012 (8)093 (2)109Frida mobil dec 13 648

I förrgår fyllde vår stora tjej 6 år. När man tänker på åren som gått så förstår man verkligen hur hennes personlighet fanns där enda från början. Det är väl klart att Nellie inte nöjde sig med att ligga tyst och stilla i en barnvagn, hon har ju fortfarande energi som 7 av en själv så varför skulle hon vilja det? Att hon pratade långa meningar som tvååring är förståeligt, hon har fortfarande alltid något att säga.Igår läste jag om 6-åringens utveckling i min barnbok. Oj vad allt stämde, lilla tonåren kallade dom 6-årsåldern. Ena stunden överlycklig och nästa stund jätteledsen för något ingen annnan kan förstå. Ena stunden uppmärksamhetssökande för att nästa stund inte låta någon titta eller prata till henne. Ja, det är verkligen en 6-åring vi har här hemma. Roligt men läskigt på samma gång, hon ska visst bli självständigare under året. Är JAG redo för det? 🙂