Månadsarkiv: mars 2012

Lördag

Ser ni vad Nellie fått färg i ansiktet igår? Jag hade inte en tanke på att solen tar så redan, speciellt inte när det är svinkallt ute. Men nu får det inhandlas solkräm.

Idag är Andreas i Jönköping och det är väl typ första gången han är iväg sen Stella föddes. Känns konstigt, men Stella har sovit nästan hela dagen så jag och Nellie har bakat, städat och sparkcyklat. Och så var vi på Funkykidz imorse förstås.

Nellie och Stella Ipadar innan dansen.

I torsdags var vi på bvc med Stella. Hon hade gått upp till 4,4 kg nu. Sköterskan började lugna oss med att ”Det är inget att oroa sig för, bebisar kan aldrig bli för tjocka!”. Oroa sig? Det är väl det sista man gör. Jätteskönt att veta att hon äter sig mätt! Hennes nacke som drar sig åt ett håll hela tiden ska vi dock till läkaren med på måndag. Så får vi se om det behövs sjukgymnast eller inte.

Hallå, vad händer?

Jag går och väntar nervöst på att Stella ska visa sitt riktiga jag. För det kan väl inte vara så att vi fått en bebis som sover hela nätterna och i princip aldrig skriker? Nej, det kommer nog nu när hon blir två veckor, då blir det liv i luckan. Eller vågar man hoppas på att storasyrran skrek för två när hon var bebis så det finns inget skrik kvar till lillsyrran? Nej, det vågar man nog inte. Vi får vänta och se helt enkelt.

Ikväll har vi det kusligt lugnt här, Anna har åkt hem efter två övernattningar, Nellie sover hos mormor i stugan, Andreas är och fixar grannens dator och jag sitter i vårt ovanligt välstädade hem och blir noggrant iaktagen av en 12- dagars nappsugande tjej.

Nellie är förövrigt inte alls lika svartsjuk längre. Om det beror på att hon accepterat lillasyster eller om det är för att hon blivit upp över öronen kär i grannpojken så hon knappt pratar om något annat vet jag inte. Inatt hade hon visst drömt att han var en superhjälte som kom och räddade henne. Suck, börjar det redan? 🙂

20120328-201810.jpg

Fredag

Idag var en bra dag. Båda töserna vaknade strax innan nio och hela förmiddagen tog vi det lugnt. Sedan gick Andreas ut och grejade med kaninbursprojektet, Nellie lekte med grannarna på lekplatsen medan jag och Stella cruisade runt med barnvagnen fram och tillbaka mellan Nellie och Andreas.

Lillefots nya utehage blev helt perfekt! Har satt rymningssäkra kantsten runt hagen och lagt plattor under buren. Så nu har jag sått gräs och ska åka och köpa lite växter att ha i hagen, och leta upp någon stor stubbe eller något att ha också. Tack till världens bästa man som lagt massa timmar på att göra fint för min skull! Så inatt har Lillefot utepremiär. Jag står i fönstret och kikar så han ser ut att ha det bra hela tiden men det ska nog gå bra. Han har ju varit ute hela dagarna länge nu och har mysigt halm att krypa ner i om det blir kallt.

Förresten har jag väl inte berättat om vad som hände igår? Lillefot var ute i hagen när jag fick se att han vält gallret som var jätteordentligt fastsatt IGEN. Men denna gången satt han kvar, livrädd vid sitt hus och var helt tuffsig i pälsen. Så jag springer ut och då ser jag hur en stor katt springer iväg. Så det är väl den som varit där och skrämt honom så varenda gång!
Men nu har jag lagt nät över hagen så ingen katt ska komma in.

20120323-211520.jpg

Säg hej till Stella!

Idag är Stella en vecka och vi har precis haft bvc-sköterskan på besök. Stella hade gått upp 510 g (!) på sex dagar och väger nu 4160. Haha, vi borde nog döpt henne till Semlan som vi skojade om när hon föddes och vågen visade 3860 🙂

Nellie och Stella

Stella blir bara mer och mer lik Nellie som bebis för varje dag. Vi blev ju av med alla bilder från Nellies första 2 månader så det är svårt att hitta någon bra, men här ser man ganska bra. Det märks dock att Stella är betydligt större än Nellie var. Kläderna som Nellie hade den första tiden kan vi inte alls ha till Stella 🙂

Dagarna här hemma går bra. Stella bara sover och sover och äter och bajsar. En vanlig bebis med andra ord. Jag minns inte alls om första veckan var så här med Nellie eller inte. Jag minns bara nätterna med skrik. Det har vi sluppit än så länge, vem vet om det får förbli så eller om detta bara är lite smekmånad. Hon skriker nästan ingenting alls. På morgonen när jag går upp så kan jag duscha och sminka mig och när jag kommer in i sovrummet ligger hon där och bara tittar.

Jobbigare är det med Nellie som är riktigt svartsjuk. Hon är så arg på mig och jag får knappt titta på henne, än mindre krama henne. Och det känns i mammahjärtat 🙁 Imorse fick jag inte sitta bredvid henne i köket när hon åt frukost för att jag luktade bebis. Hon är dock jättego mot Stella och det är ju skönt. Det är ju en stor förändring när man varit själv i fyra år och fått 100% uppmärksamhet. Så idag tänkte jag gå själv och hämta Nellie från dagis och imorgon kanske bara hon och jag kan åka ner på stan en sväng.

Förlossningsberättelse

På torsdagskvällen den 15e mars gick vi och la oss vid tiotiden. Var jättetrött och precis på väg att somna, när jag kände att ”Aj, vad händer där nere egentligen?”. Hann tänka det i typ två sekunder till och sedan gick vattnet. ”Andreas, vattnet, vattnet, vattnet, vattnet” fick jag sagt innan jag rusade iväg till toan. Denna gången kände jag mig kolugn, äntligen skulle ungen ut! Andreas dock, sa inte ett ljud, så jag trodde nästan att han var lite irriterad. Men han var visst bara nervös och stod och bet på naglarna innan han fick hämtat skurmoppen för att börja moppa rent golvet från fostervatten för andra gången i sitt liv.

Jag ringde syrran, som svarade ”FÖDER DU BARN?!” medan Andreas ringde svärmor som skulle komma på direkten. Med Nellie satte värkarna igång en timma efter vattnet gått så jag satte igång och försökte få gjort så mycket som möjligt. Det kom en och annan smärtsam värk men helt utan regelbundenhet så jag hade inte för höga förhoppningar. Men Andreas tjatade på mig att jag skulle ringa till förlossningen och berätta att vattnet gått så det gjorde jag.

Med Nellie fick jag ju knappt komma in till Näl fastän vattnet hade gått och jag hade riktigt täta värkar. Så jag blev väldigt förvånad när förlossningskoordinatorn tyckte jag skulle komma in direkt, fastän värkarna knappt börjat.
Svärmor kom, vi väckte Nellie och berättade att vi nu skulle hämta hem lillsyrran och åkte till Östra. I bilen fick jag några rejäla värkar och jag insåg att jag nu gett mig in på det där jag lovat att aldrig utsätta mig för igen.
00:15 blev vi inskrivna på specialförlossningen på Östra sjukhuset. Dom tar emot 1-2 normalförlossningar per dygn i mån av plats och vi hade turen att få komma dit.
Jag tänkte att vi säkert skulle få åka hem, eftersom det knappt satt igång några värkar så jag tyckte det var helt onödigt att ta med väskan in. Men Andreas gjorde det, i fall att…

En äldre barnmorska kom och tog emot oss och tilldelade oss ett jätterum som såg ut som någon sorts förlossningssvit =) Hon kopplade in CTG och kollade om jag öppnat mig. 4-5 cm innan ens värkarna kommit igång ordentligt, så här skulle det bli barn.
Barnmorskan gick ut för att skriva in mig, och när första värken kom damp fosterljuden ner till 80, så hon kom snabbt springandes tillbaka. Jag tänkte att ”yes, yes, yes, ge mig kejsarsnitt” men nej det var bara tillfälligt.
Efter en halvtimma blev jag av med banden och fick komma upp och sitta på en pilatesboll. Värkarna började nu bli riktigt rejäla, och kännas ordentligt i ryggen. Började andas lustgas, dock en väldigt låg dos eftersom jag blev så illamående av den under förra förlossningen. Det kändes gott, även om den inte gjorde värkarna någon skillnad så blev jag ju så dåsig att jag kopplade av helt och hållet emellan dom.

Barnmorskan var inne hos oss nästan hela tiden. Lyssnade på fosterljuden med sin tratt, peppade mig igenom värkarna, frågade exakt hur det kändes osv. Kände mig jättetrygg och kunde ta värkarna på ett helt annat sätt denna gången. Andreas var skitduktig och visste precis vad han fick säga och när han bara skulle hålla käften =) Masserade mig genom varje värk och hämtade dricka så fort jag sneglade åt glaset.

När det började göra riktigt fruktansvärt ont, frågade jag om det kanske var någon ide med epidural. Jag ville inte att förlossningen skulle dra ut på tiden, samtidigt som jag kände att smärtan i ryggen började bli outhärdlig. Jag fick då lägga mig ner och hon kände efter om jag öppnat mig mer. Klockan var nu strax före tre och jag var öppen 6-7 cm. Men då fick hon för sig att stoppa in hela handen och lirka på huvudet, för att hjälpa det på traven. Herrejävlar vilken smärta, visste inte om jag skulle ta livet av henne eller mig först.
Men efter det, blev värkarna helt olidliga. Varenda värk kändes helt olik den jag hade innan, det var som jag kunde känna hur bebisen rörde sig neråt med sammandragningarna.
Lustgasen blev min bästa vän, och jag andades som en galning för att bli väck så fort som möjligt i värken.

Jag minns att jag kollade på klockan, och den var prick tre. Var mitt uppe i en värk när det började ringa för fullt i öronen på mig. RIIIIIIIIING, RIIIIIIIIING, RIIIIIIIIING, RIIIIIIIIING. Skithögt. Då försvann jag bort, drömde att hon sa att hon inte behövde ringa narkosen, för nu var bebisen här och allt klart. Jag blev så lättad, äntligen skulle jag slippa smärtan. Men då avtog ringandet i öronen och jag ser hur barnmorskan och Andreas står böjda över mig. Dom pratar men jag hör inte vad dom säger, och jag är säker på att det gått typ två timmar. Men jag tittar på klockan och då är den typ en minut över tre. Barnmorskan säger att hon ska springa iväg och ringa narkosen och jag förstår ingenting. Jag trodde ju att det var över.

Så väck blev jag sedan under varje värk, med klockorna ringandes i huvudet =)
Men en liten stund senare kommer barnmorskan in och säger att narkosen var upptagen. Men då är jag helt förtvivlad för det känns så konstigt och gör så ont. Hon undersöker mig direkt en gång till och pratar om åtta centimeter och att mina värkar är så glesa men så väldigt starka och gör så mycket varje gång. Stoppar ännu en gång in hela handen och drar i huvudet som gör att jag direkt börjar krysta. Jag ser hur rädd hon blir, och undersköterskan och en till barnmorska kommer inrusandes. Tittar på Andreas som ser helt förskräckt ut.

Det gör så ont, och jag skriker att ungen är för stor och att den har fastnat. När dom ber mig krysta vill jag inte alls krysta och när dom säger att jag inte ska krysta så krystar jag för fullt. Jag är verkligen ingen hejare på det här med att föda barn =)
Jag blir helt sjukt rädd och ledsen och vill verkligen inte vara med mer.
Men till slut kommer hon lilla dockan klockan 3:27 efter 7 minuters krystande (som kändes som 7 timmar).

Upp på magen och jag bara grinar och vill att Andreas ska ta henne. Jag skämdes så och tyckte jag var världens sämsta som bara tänkte på hur ont det gjorde. Sa förlåt hundra gånger till barnmorskan för att jag skrek så. Sen när hon skulle sy så viskade jag till Andreas att ”Nu ser jag väl ut som något jävla korsstygn där nere”. Det hörde hon såklart och fick hittat på att det var absolut inte så farligt.

Vid sextiden fick vi komma till vårt rum på special-bb. Andreas får åka hem och sova en stund medan jag och Stella myser. Rummet påminner lite om ett fängelse, och en halvmeter bort står en till säng där hela tre olika mammor hann ligga under dygnet där. Men personalen väger absolut upp det tråkiga rummet. Helt underbara och dom kikar in då och då för att kolla att allt går bra.
Inte som NÄL där man inte såg en kotte och där det stod stor varningslapp vid klockan ” Ring endast i nödfall!”

Och barnmorskan på förlossningen som var med hela tiden, istället som förra förlossningen där jag knappt såg röken av henne.

Ja det var en bra förlossning tror jag, även om det gick lite väl snabbt på slutet. Tur iaf att dom bad oss komma in. Annars hade väl vi stannat hemma och väntat på täta regelbundna värkar som aldrig kom 🙂

20120321-125309.jpg

20120321-125327.jpg

20120321-125403.jpg

Stella

Sova sova sova, det är vad vår bebis gör bäst. Inte mycket jobb här inte. 3 dagar idag, och vi har bestämt oss för att hon är en liten Stella.

Åkte hem på lördag förmiddag från BB. Och det har varit jättemysigt. Hade besök av svärföräldrar igår och av mamma, mormor och syster idag. Imorgon ska Nellie till dagis så då ska vi bara vara hemma och ta det lugnt. Det är väl fördelen med att stanna kvar på sjukhuset. Man passar på att sova för det finns inget annat att göra. Men hemma så är man igång i ett och sen vaknar en snuttig Stella en gång i timman hela natten. Men det har gått bra, jag gosar så gärna dag som natt. Har ju väntat i vad som känns som en evighet på det här =)

Ska försöka knåpa ihop en förlossningsberättelse också förstås. Det jag minns av den, det mesta är bara lustgas-luddiga bilder =)

Lillasyster

Inatt, 03:27 föddes vår efterlängtade flicka på Östra Sjukhuset. 3865 g och 52 cm lång. Förlossningen gick snabbt och vi hade en jättebra barnmorska. Nu ligger vi och myser på BB, Andreas är här men eftersom vi delar rum med en annan får han åka hem över natten.

Hon har varit vaken större delen av dagen, och jag har nog aldrig sett en bebis se så bekymrad ut =) Men så söt att jag nästan ätit upp na!

20120316-154009.jpg

20120316-154028.jpg

20120316-154057.jpg

20120316-154037.jpg

20120316-154020.jpg

Onsdag

20120314-180001.jpg

20120314-180009.jpg
Igår var ju vi och hälsade på dessa goa ungar!

Idag stod sovmorgon utan Nellie på schemat. Så då vaknar man halv sju såklart. Så är det efter fyra år som småbarnsförälder. Eller ja, Andreas han sov till tio han 🙂
Sen åkte vi till Uddevalla och hämtade Nellie. Hann även med en lunch på Thai med mamma, Norman och Anna, så magen är mättad för flera dagar framöver tror jag.
Klockan tre skulle Nellie på barnkalas, så vi hann precis hem i tid. Själv passade jag på att sova middag två timmar, lagom till att hon skulle hämtas. Så nu är Nellie fulltankad med sockerenergi… Alltid lika trevligt.

13e mars

Jahopp. Då var dagen här som man har väntat på i evigheter. Bebis är färdiggräddad och klar men den verkar trivas ganska bra där den är. Det sjuka är att jag nu vetat om min graviditet i 12 veckor längre än jag visste med Nellie innan hon kom. Inte konstigt jag tyckte den graviditeten gick så smidigt.
Nu är ingenting smidigt. Kvällarna ägnar jag åt att andas mig igenom förvärkar och dagarna består av toabesök var tionde minut. Bebis verkar tro att min blåsa är någon sorts boxningsäck.
Har läst alldeles för många berättelser om hur man får gå över tiden 3 veckor i Göteborg så när ungen väl ska ut är den så välgödd att förlossningarna slutar i flera klipp, sugklocka och bebis med syrebrist.
Så nu läser jag inte mer, riktar inte in mig på något datum utan förbereder mig på att vara första kvinnan som går höggravid tills ungen är tonåring eller något.

I brist på barnafödande sitter vi i bilen på väg till familjen i Jönköping nu. Vi lämnade en lycklig Nellie hos mormor i Uddevalla imorse så imorgon åker jag och hämtar henne. Det gäller att hålla sig sysselsatt…