Månadsarkiv: september 2011

Kanin på rymmen

Sjukgymnasten som jag var hos igår tror att jag har diskförskjutning eller något. Så nu har jag fått en övning som jag ska upprepa en gång i timman. Lite krångligt när man är på jobbet men det fick gå.  Var det diskförskjutning och jag gjorde detta varje timma fram tills jag ska dit på måndag så borde det blivit en klar förbättring. Så det hoppas vi på!

Hela sommaren har jag gått och funderat på varför inte Lillefot har rymt. Hagen sitter inte fast på marken och han hade inte behövt gräva många centimeter för att krypa ur. Som tur var tycker han inte om att få jordiga tassar så det har gått bra =) Ända fram till igår kväll. Då kom grannen och berättade att en tjej som kom åkandes på vägen hade stannat för en grå kanin som hade suttit livrädd på vägen. Så hon hade kommit med honom i famnen och frågat om grannen visste vems det var. Och så hade dom stoppat tillbaka han i buren igen. Stackars lilla Lillefot, han var nog bra rädd =( Så ikväll har han fått vara inne och gosa i soffan hela kvällen. Och så gott han tyckte det var!

Imorgon blir det precis som idag jobb 7-16 och sen ska jag och Nellie åka och sova över i Uddevalla. Ni förstår att det har kommit ett nytt Fifa så då måste mannen ha egentid (fastän han egentligen bytt bort tv-spelandet mot obegränsat fotbollstittande).

Den här killen har blivit stor och fyller snart hela ett år!

Tummen ur…

Idag fick jag till slut ringt sjukgymnasten som jag lovat mig själv i över en månads tid att göra.
På kvällarna har jag så ont i ländryggen att jag inte kan gå utan att nästan grina. På morgonen så är det bra men så fort jag har lyft lite, stått eller gått en del så gör det skitont. Det enda som hjälper är om jag i princip inte gör en sak någon dag, men det går ju inte. Och det är ju en del tunga lyft på jobbet som behöver göras också…

Så klockan halv tre ska jag ta med mig Nellie(!) och åka till sjukgymnastiken. Dom sa att det inte var några problem att hon följer med, men å andra sidan känner dom ju inte Nellie… Tyst/still/lugn är inget hon kan vara, men det får väl gå som det går =)

Dom har stängt av vattnet här hemma idag vilket jag hade glömt, så nu hann jag inte duscha heller. Hoppas på att det iaf kommer kallvatten tillbaka snart, så får jag kanske ta en uppfriskande kalldusch.

Helt fruktansvärt sysslolös…

Igår åkte vi upp till Uddevalla för lite söndagsmiddag hos mamma och för att lämna Nellie som skulle sova där i två nätter. Idag skulle jag jobbat 12-21 men så ringde dom igår kväll och frågade om jag ville göra dagen istället och det sa jag inte nej till.

Min snart 27-åriga man är på ehm… LAN… och kommer inte hem förrän sent antar jag så jag har haft riktig fritid sen klockan tre. Det tänkte jag verkligen utnyttja så jag började med att sova middag i två timmar. Sen gjorde jag i ordning ett par marmeladmackor (en får ju passa på att göra allt förbjudet medan Nellie är borta) och tänkte gå och spela mitt nya sims 3 som jag längtat efter i flera veckor. Men nej då, jag fick det inte att fungera. Så jag bestämde mig för att se Greys Anatomy avsnitten som Andreas fixat till mig för länge sedan. Men nej då, dom var puts väck. Inte ens internet fungerade på den förbannade datorn.
Och tv:n står urkopplad mitt på golvet för vi började sätta upp överskåpen i vardagsrummet igår, så den kan jag inte heller titta på.
Så jag började montera luckor på överskåpena men det blev så snett att man inte kan stänga dom, så nu har jag helt gett upp det med att sysselsätta mig. VAR ÄR ANDREAS NÄR MAN VERKLIGEN BEHÖVER HONOM??!! Och var är Nellie när jag saknar henne så här…

Jag har ringt, smsat och ringt Andreas men jag antar telefonen ligger på ljudlös i fickan… För antagligen hade han kunnat lösa mina sims, greys och internetproblem på en sekund om han bara svarat.

Om bara Nellie kunde komma hem och ligga snarkandes och knö på mig i sängen.
Nej, från och med nu ska jag aldrig klaga på att jag har för lite egentid. Allting är mycket bättre när mina små kottar är hemma.

Lundby Dockskåp

Jag har länge varit sugen på att köpa ett dockskåp till Nellie. Inte för att jag tror att hon skulle lekt så mycket med det utan mest för att jag skulle roa mig med att inreda det. Köpa små stuvbitar av tapet och tapetsera, måla om golven och pyssla ihop små möbler. Jag hade haft att göra ett bra tag fram över. Kanske skulle göra om min syhörna till en dockskåpshörna istället =)

Men eftersom jag ändå vill göra om det helt och hållet hade jag velat köpa ett begagnat som man liksom inte hade behövt vara så rädd om. Men folk tar nästan lika mycket för begagnade som nya kostar…

På Styleroom kan man få massor av inspiraton. Det finns ju så mycket duktiga människor som gör fina grejer man kan beundra. Klicka HÄR för att kolla in fler bilder från detta dockskåpet. Helt sjukt vad verkligt det ser ut. Fast hade jag lyckats med något sånt hade Nellie fått hålla tassarna borta tills 18-års åldern typ =)

Herregudars…

… vad trötta jag och Nellie har varit ikväll. Vi gick upp 5:40 imorse och skyndade sedan iväg till dagis i mörkret. 15:30 åkte vi hem igen och Nellie bara grät för minsta lilla och sen grät jag ännu mer. När middagen var lagad, uppäten och diskad slängde vi oss på soffan framför Madicken. Inte en sak till blev det gjort. Imorgon hoppas jag på sovmorgon men nu har Nellie nog vant sig vid tidig morgon så vi får se. Inget planerat alls imorgon och det ska bli skönt. Vi får göra det som faller oss in helt enkelt!

God natt! Nu är klockan halv tio och får inte jag blunda snart vet jag inte vad som händer!

Nellies rum

Nu är fjärilarna på plats på trädet och Nellie är så nöjd så. Ska sätta upp nya fönsterbrädan så vi kan få köpt lite färgglada krukor och växter till fönstret eller något. Ett framtida projekt är att köpa Ikeas kura-säng och måla den helvit, göra en myshörna med draperi, kuddar, gosedjur och mysig belysning under. Men det får bli någon annan gång. Nu är det fullt upp med vardagsrummet och sen är det dags att styra upp vårat sovrum som är gräsligt… PUHH.

barnrumbarnrum

barnsängbarnrum

rosa träd

Nellie

Mitt lilla allt. Det känns så konstigt att hon blir 4 år i december. Hon är ju min lilla bebis liksom. Samtidigt kan jag ju inte föreställa mig att det bara var jag och Andreas för fyra år sedan.

Igår när jag skulle lämna henne på dagis 6:30 fick jag lämna henne på avdelningen bredvid. Hon hade aldrig varit där och kände inte fröken som tog emot så jag såg hur rädd hon blev när jag skulle gå. Och fastän underläppen skakade på henne och ögonen tårades så kramade hon mig hejdå och gick in utan att säga något. Så hela dagen på jobbet gick jag och bara längtade efter att få hämta henne. Men den är så go den längtan. Det känns så bra att få sakna varandra ibland och komma hem och verkligen njuta av tiden tillsammans!

Julkänslor

I lördags kväll åkte vi till Ikea och köpte en ny tv-bänk. Efter att den nya tv:n kom in i våra liv blev vardagsrummet nämligen helt inte-alls-som-Frida-ville-ha-det. Så jag slängde ut gamla tv-bänken + bokhyllorna på blocket och i fredags blev bokhyllorna sålda. Och ni kan ju tänka er vad som händer om man tar bort två stora bokhyllor. Jo, hela vardagsrummet blir fullt av finglas, böcker, fotoalbum, tv-spel, dvd-filmer mm mm.

Så i lördags när vi kom till Ikea skulle vi ha en lååång tv-bänk + lååånga överskåp med belysning i. Men överskåpen var slut så det blev bara tv-bänk och vårat förvaringsproblem är fortfarande kvar. Men igår kväll fick Andreas en sådan där städpanik och medan jag låg i soffan och vägrade röra mig en centimeter sprang han fram och tillbaka och fram och tillbaka tills vardagsrummet inte var kaos längre. Fråga mig inte var han har gjort av det…

Jag har börjat längta efter julen! Tänk mysig belysning, doften av julgran och nybakat, massa värmeljus överallt, slå in julklappar och äta köttbullar och sill tills man storknar. Jag vill ha jul nuuuu!

Jul hos oss förra året.

 

Rosa träd

Igår blev Nellies träd färdigt. Eller inte riktigt, jag ska finslipa det med lite vit färg på vissa ställen. Till exempel stammen som blev lite tjock. Och sen ska det upp fjärilar från Indiska i hela trädet. Nellie är jätteglad över att äntligen ha ett rosa träd på sitt rum.

 

Idag blir det Uddevalla och när jag berättade det för Nellie utbrast hon ”JAAAAAA!!! Kan vi åka till Willys då?”. Mjooo, det får vi väl göra om det är vad hon verkligen vill =/

Nej, vi ska upp till pappas grav, träffa syster för en frukost så får vi se sen. Nellie har haft ögoninflammation i veckan här och äntligen verkar det på bättringsvägen. Och i helgen blir det jobb IGEN för mig. Suck vad jag hade velat ha en helg ledig snart, vilket jag i och för  sig ska ha två på raken efter denna. Hade varit roligt att kanske äta middag ihop med sin man någon gång, eller till och med hitta på något ihop.

Nej, nu ska jag knåpa ihop frukost till min morgonpigga tös. Jag vet vad hon kommer välja att äta. Gröt, för det har hon valt i två månaders tid nu. Gröt, smoothie, smörgås och ett glas mjölk. Vareviga dag.

 

15 september

15 september för två år sedan var den absolut värsta dagen i mitt liv. Det var då en sköterska ringde från palliativa och sa att jag skulle komma så fort jag slutat jobbet för att pappa blivit dålig. Jag jobbade två timmar till och under den tiden tänkte jag fram och tillbaka men kunde inte förstå hur dålig han skulle kunna vara. Sköterskan ville inte berätta så mycket men tyckte inte att jag behövde komma direkt.

Jag och Anna möttes upp utanför sjukhuset. Det var strålande sol, lite kyligt och luktade höst. Jag hade sprungit hela vägen ner från Skogslyckan.

När vi kom in på avdelningen var det fullt med sköterskor och läkare som sprang fram och tillbaka till pappas rum. Det började snurra i huvudet och det enda jag kunde tänka var ”bryt inte ihop bryt inte ihop bryt inte ihop”. Jag och Anna fick sätta oss i korridoren och vänta. Vi sa nog inte många ord, bara tusentals tankar som flög runt i huvudet. Efter en stund kom en jättesnäll läkare och berättade att pappa blivit snabbt dåligt under morgonen. Han hade fått lunginflammation och kunde nästan inte andas. Sen berättade han bara att det var mycket illa innan han gick in till pappa igen för att sätta ett lungdränage.

Efter minuter som kändes som timmar fick vi gå in på ett samtalsrum med samma läkare. Han ville nog förbereda oss för vad vi ännu inte förstått. Pappa skulle inte överleva detta, han var döende. Jag minns att tårarna rullade, men jag gjorde allt för att inte gråta.

När vi kom in till pappa var han fortfarande vid medvetande. Satte sig upp i sängen hela tiden medans ögonen rullade av smärta på honom, kippade efter andan och drog i slangarna. Detta var det värsta av allt, han fick ingen luft och det enda vi kunde göra var att stå och se på. Jag har sett många döende personer men jag har aldrig någonsin sett sådan ångest och panik som pappa hade. Detta minnet har gjort mig sömnlös så många nätter. Att veta att detta blev pappas sista dygn i livet är fruktansvärt.

Imorgon är det två år sedan pappa gick bort. När jag ser på filmer av honom och hör hans röst igen känns det så naturligt. Jag blir inte ens ledsen för precis så verklig är han i mitt minne hela tiden. Jag önskar bara att jag skulle fått fortsätta dela mitt liv med honom. Fortsätta dela Nellie med honom…