Kategoriarkiv: Förlossningsberättelse

Förlossningsberättelse

Den 23e januari, 4 dagar efter beräknad födsel vaknade jag som vanligt klockan fyra på morgonen och tog mig en banan. Hepp, ingen bebis inatt heller tänkte jag som var helt säker på att förlossningen skulle starta med att vattnet skulle gå en kväll när jag gick och la mig, precis som de andra förlossningarna. Var pigg och kunde inte somna om, så jag låg och vände mig och surfade lite. Halv sex hade jag fortfarande inte somnat och då kom den första värken. Tänkte att det var en förvärk som jag hade haft dom senaste fyra veckorna men jag kollade ändå av någon anledning på klockan, ifall det skulle komma en till. Mycket riktigt, 15 minuter senare kom det en till och nu tänkte jag att det nog var något på gång, för det gjorde riktigt ont så jag behövde andas mig igenom den.

Gick med min vetekudde och la mig på soffan och inväntade nästa värk. Dom kom lite oregelbundet med allt ifrån 5-15 minuters mellanrum och jag skrev upp dom i mobilen för att ha lite koll. 6:50 kom Nellie ner och undrade vad jag höll på med där jag låg och andades för fullt. Jag berättade att bebisen nog skulle komma idag. Nellie blev överlycklig och satt och andades med mig och erbjöd mig att göra frukost. Jag tackade nej men bad henne gå upp och säga till Andreas att bebisen nog skulle komma under dagen. Två sekunder senare rusar Nellie in till Andreas och ropar att ”Bebisen kommer nu!”, sedan in till Stella och min mamma som sovit över i två nätter och berättar samma sak 🙂

Fick skickat iväg barnen till skola/dagis, ringde förlossningen vilket min barnmorska sagt åt mig att göra så att dom är lite förberedda. Det behövde man då absolut inte göra tyckte den snorkiga kärringen jag fick prata med utan jag skulle höra av mig när det var dags att åka in. Då bestämde jag mig för att hellre föda hemma än att ringa förlossningen igen innan hennes pass var slut.

Resten av dagen hemma bestod av att andas igenom värkar vid köksbordet, gå fram och tillbaka genom huset och ligga med vetekudden mot svanken. Medan mamma nervöst stod och tjötade ”Hur känns det?”, ”Hur går det?”, ”Nu får ni åka in!”, ”Har värkarna slutat nu?” samtidigt som Andreas spelade tv-spel och köpte aktier…  Vid elvatiden åkte mamma och handlade och hämtade Nellie från skolan. Under tiden kom värkarna glesare och glesare, så jag blev riktigt irriterad. Skulle det inte bli någon bebis ändå? Gick och la mig och fick sovit en del på soffan mellan värkarna som under tiden kom med 15-20 minuters mellanrum. Andreas satt och spelade Fifa och jag var så irriterad över att han inte kunde åka till jobbet om han ändå inte hade bättre än så för sig 🙂

När mamma och Nellie kom hem lagade mamma pannkakor som vi åt. Jag hade vid detta laget gett upp tanken på bebis och funderade i princip på att köpa en hundvalp i stället när värkarna plötsligt kom tillbaka och var galet smärtsamma om än fortfarande oregelbundna med mellanrum på allt från 3-10 minuter. Gick upp och gick lite och då helt plötsligt kom det värk efter värk efter värk nonstop och tryckte något fruktansvärt nedåt. Halv två ringde jag förlossningen (trots att kärringens pass inte var över) och grinade fram att nu åker jag in. Då fick vi åka till Mölndal för nu var det fullt på Östra.

Andreas for ut och hämtade bilen och jag har aldrig tänkt på hur skumpigt det är att åka bil innan. När vi kom fram till parkeringen vid Mölndals sjukhus upptäckte jag nackdelen med att föda barn på dagen. Man får hängandes på sin man ta sig in lika långsamt som en snigel, samtidigt som man ska andas genom värkar medan folk stirrar på en. Inte alls trevligt.

Ringde på avdelningen 14:30 och ut kommer en trevlig barnmorska som frågar om jag känner för att ta mig ett bad, eller om jag vill ha ett rum utan badkar. Absolut inget bad, jag kan knappt röra mig, hur skulle jag kunna komma i ett badkar? Hon lämnar rummet och jag hör henne fråga i korridoren om någon vill ha en patient, varpå jag hör en mansröst svara. I panik gör jag klart för Andreas att vi absolut inte kan ha en manlig barnmorska. Han får säga att vi är muslimer eller något, för givetvis hade jag inte kunnat säga något själv.  Då kommer det dock en kvinnlig snäll och lite tystlåten barnmorska samt en elev och presenterar sig och jag blir genast lugn igen.

Dom skriver på väggen ”Välkommen Frida och Andreas och bebis” och ger mig en sjukhusskjorta att svira om till och jag blir hypernervös, för jag tänker att dom kommer bli förbannade om jag bara skulle vara öppen 1 cm och ”lurat” dom. Får lägga mig ner för CTG och dom frågar om jag vill ha någon sorts bedövning med en gång. Jag skäms ännu mer över att jag kanske knappt börjat öppna mig så jag tackar nej. Värkarna går att genomlida nu när jag äntligen fått ligga stilla igen. Bebisen mår bra inne i magen och värkarna är oregelbundna så dom kopplar ifrån mig och undersöker hur mycket jag öppnat mig. 8 cm säger barnmorskan och jag känner lättnaden över att inte ”lurat” dom samtidigt som jag får panik över att det snart är dags. Förra förlossningen fick jag krystvärkar några minuter efter att jag var öppen 6 cm, och krystvärkar var verkligen inget jag hade lust med. Vågar nu fråga efter lustgas i låg dos och det var nog det bästa jag gjort 🙂

Får ett gåbord, men vågar absolut inte ställa mig ifall värkarna skulle bli mycket värre igen så jag sitter hängandes över med lustgasen tätt intill mig. Hade ingen smärta alls mellan värkarna så jag längtade nästan efter varje värk då lustgasen var så förbannat go och gav mig härliga drömmar 🙂 Efter en stund började det trycka på igen så jag fick komma upp på knä i sängen hängandes över ryggstödet. Här inbillade jag mig att jag hade krystvärkar, gjorde riktigt ont men jag klarade av att andas och mellan värkarna pratade jag och skrattade med Andreas. Varje värk drömde jag om Nellie och då började jag skratta, för jag kunde inte fatta varför jag såg Nellie där när jag hade som ondast. En gång trodde jag att Andreas och jag var ensamma i rummet och att det var han som skulle förlösa mig. Kunde inte alls förstå hur han kunde se så lugn ut och okej med det 🙂

Till slut kände jag att det inte alls gick att stå så, när värken kom kände jag för att krysta men istället höll jag emot för kung och fosterland. Så jag fick lägga mig ner i gynställning och nästan direkt gick vattnet och dom riktiga krystvärkarna började. Där fick jag för att jag trott att det var krystvärkar innan. Nu kom jag på hur det var. Helt sjukt att man kan glömma men det har jag verkligen gjort alla gånger. När man tror att man har så ont av värkarna att det inte kan göra ondare, så gångrar man det med tusen och där har man krystvärkarna. Glöm nu inte det Frida. Fick panik i vanlig ordning och svor över min dumhet, bad dom göra vad som helst bara jag slapp att krysta. Det kunde jag förstås inte låta bli hur mycket jag än försökte så jag frågade om det var okej om jag skrek och visst var det det. Andreas och barnmorskan stod och sa åt mig att andas in, men andades jag in var jag ju tvungen att andas ut och då krystade jag ju. Jävligt lätt att stå där och säga, jag har aldrig känt mig så arg och ”sviken” av Andreas, han kunde väl hålla med mig?

Allt var dock över på några få minuter. Och ut kommer 16:16 världens knubbigaste lilla böna med huvudet täckt av tjockt svart hår. Jag blev helt chockad, var det redan över? Hade den ungen legat i min mage? Började skratta och hade lust att hoppa ur sängen och dansa av glädje.

Ungefär så gick det till. Min längsta graviditet, lättaste förlossning och största bebis någonsin. Jag kände direkt att det här vill jag göra igen 🙂 Men nej, nu blir det inga mer förlossningar och bebisar. Nu har jag gjort mitt och ska njuta för fullt av den här helt magiska tiden!

IMG_0898

IMG_0957

IMG_0955

IMG_0965

IMG_0933

Förlossningsberättelse

På torsdagskvällen den 15e mars gick vi och la oss vid tiotiden. Var jättetrött och precis på väg att somna, när jag kände att ”Aj, vad händer där nere egentligen?”. Hann tänka det i typ två sekunder till och sedan gick vattnet. ”Andreas, vattnet, vattnet, vattnet, vattnet” fick jag sagt innan jag rusade iväg till toan. Denna gången kände jag mig kolugn, äntligen skulle ungen ut! Andreas dock, sa inte ett ljud, så jag trodde nästan att han var lite irriterad. Men han var visst bara nervös och stod och bet på naglarna innan han fick hämtat skurmoppen för att börja moppa rent golvet från fostervatten för andra gången i sitt liv.

Jag ringde syrran, som svarade ”FÖDER DU BARN?!” medan Andreas ringde svärmor som skulle komma på direkten. Med Nellie satte värkarna igång en timma efter vattnet gått så jag satte igång och försökte få gjort så mycket som möjligt. Det kom en och annan smärtsam värk men helt utan regelbundenhet så jag hade inte för höga förhoppningar. Men Andreas tjatade på mig att jag skulle ringa till förlossningen och berätta att vattnet gått så det gjorde jag.

Med Nellie fick jag ju knappt komma in till Näl fastän vattnet hade gått och jag hade riktigt täta värkar. Så jag blev väldigt förvånad när förlossningskoordinatorn tyckte jag skulle komma in direkt, fastän värkarna knappt börjat.
Svärmor kom, vi väckte Nellie och berättade att vi nu skulle hämta hem lillsyrran och åkte till Östra. I bilen fick jag några rejäla värkar och jag insåg att jag nu gett mig in på det där jag lovat att aldrig utsätta mig för igen.
00:15 blev vi inskrivna på specialförlossningen på Östra sjukhuset. Dom tar emot 1-2 normalförlossningar per dygn i mån av plats och vi hade turen att få komma dit.
Jag tänkte att vi säkert skulle få åka hem, eftersom det knappt satt igång några värkar så jag tyckte det var helt onödigt att ta med väskan in. Men Andreas gjorde det, i fall att…

En äldre barnmorska kom och tog emot oss och tilldelade oss ett jätterum som såg ut som någon sorts förlossningssvit =) Hon kopplade in CTG och kollade om jag öppnat mig. 4-5 cm innan ens värkarna kommit igång ordentligt, så här skulle det bli barn.
Barnmorskan gick ut för att skriva in mig, och när första värken kom damp fosterljuden ner till 80, så hon kom snabbt springandes tillbaka. Jag tänkte att ”yes, yes, yes, ge mig kejsarsnitt” men nej det var bara tillfälligt.
Efter en halvtimma blev jag av med banden och fick komma upp och sitta på en pilatesboll. Värkarna började nu bli riktigt rejäla, och kännas ordentligt i ryggen. Började andas lustgas, dock en väldigt låg dos eftersom jag blev så illamående av den under förra förlossningen. Det kändes gott, även om den inte gjorde värkarna någon skillnad så blev jag ju så dåsig att jag kopplade av helt och hållet emellan dom.

Barnmorskan var inne hos oss nästan hela tiden. Lyssnade på fosterljuden med sin tratt, peppade mig igenom värkarna, frågade exakt hur det kändes osv. Kände mig jättetrygg och kunde ta värkarna på ett helt annat sätt denna gången. Andreas var skitduktig och visste precis vad han fick säga och när han bara skulle hålla käften =) Masserade mig genom varje värk och hämtade dricka så fort jag sneglade åt glaset.

När det började göra riktigt fruktansvärt ont, frågade jag om det kanske var någon ide med epidural. Jag ville inte att förlossningen skulle dra ut på tiden, samtidigt som jag kände att smärtan i ryggen började bli outhärdlig. Jag fick då lägga mig ner och hon kände efter om jag öppnat mig mer. Klockan var nu strax före tre och jag var öppen 6-7 cm. Men då fick hon för sig att stoppa in hela handen och lirka på huvudet, för att hjälpa det på traven. Herrejävlar vilken smärta, visste inte om jag skulle ta livet av henne eller mig först.
Men efter det, blev värkarna helt olidliga. Varenda värk kändes helt olik den jag hade innan, det var som jag kunde känna hur bebisen rörde sig neråt med sammandragningarna.
Lustgasen blev min bästa vän, och jag andades som en galning för att bli väck så fort som möjligt i värken.

Jag minns att jag kollade på klockan, och den var prick tre. Var mitt uppe i en värk när det började ringa för fullt i öronen på mig. RIIIIIIIIING, RIIIIIIIIING, RIIIIIIIIING, RIIIIIIIIING. Skithögt. Då försvann jag bort, drömde att hon sa att hon inte behövde ringa narkosen, för nu var bebisen här och allt klart. Jag blev så lättad, äntligen skulle jag slippa smärtan. Men då avtog ringandet i öronen och jag ser hur barnmorskan och Andreas står böjda över mig. Dom pratar men jag hör inte vad dom säger, och jag är säker på att det gått typ två timmar. Men jag tittar på klockan och då är den typ en minut över tre. Barnmorskan säger att hon ska springa iväg och ringa narkosen och jag förstår ingenting. Jag trodde ju att det var över.

Så väck blev jag sedan under varje värk, med klockorna ringandes i huvudet =)
Men en liten stund senare kommer barnmorskan in och säger att narkosen var upptagen. Men då är jag helt förtvivlad för det känns så konstigt och gör så ont. Hon undersöker mig direkt en gång till och pratar om åtta centimeter och att mina värkar är så glesa men så väldigt starka och gör så mycket varje gång. Stoppar ännu en gång in hela handen och drar i huvudet som gör att jag direkt börjar krysta. Jag ser hur rädd hon blir, och undersköterskan och en till barnmorska kommer inrusandes. Tittar på Andreas som ser helt förskräckt ut.

Det gör så ont, och jag skriker att ungen är för stor och att den har fastnat. När dom ber mig krysta vill jag inte alls krysta och när dom säger att jag inte ska krysta så krystar jag för fullt. Jag är verkligen ingen hejare på det här med att föda barn =)
Jag blir helt sjukt rädd och ledsen och vill verkligen inte vara med mer.
Men till slut kommer hon lilla dockan klockan 3:27 efter 7 minuters krystande (som kändes som 7 timmar).

Upp på magen och jag bara grinar och vill att Andreas ska ta henne. Jag skämdes så och tyckte jag var världens sämsta som bara tänkte på hur ont det gjorde. Sa förlåt hundra gånger till barnmorskan för att jag skrek så. Sen när hon skulle sy så viskade jag till Andreas att ”Nu ser jag väl ut som något jävla korsstygn där nere”. Det hörde hon såklart och fick hittat på att det var absolut inte så farligt.

Vid sextiden fick vi komma till vårt rum på special-bb. Andreas får åka hem och sova en stund medan jag och Stella myser. Rummet påminner lite om ett fängelse, och en halvmeter bort står en till säng där hela tre olika mammor hann ligga under dygnet där. Men personalen väger absolut upp det tråkiga rummet. Helt underbara och dom kikar in då och då för att kolla att allt går bra.
Inte som NÄL där man inte såg en kotte och där det stod stor varningslapp vid klockan ” Ring endast i nödfall!”

Och barnmorskan på förlossningen som var med hela tiden, istället som förra förlossningen där jag knappt såg röken av henne.

Ja det var en bra förlossning tror jag, även om det gick lite väl snabbt på slutet. Tur iaf att dom bad oss komma in. Annars hade väl vi stannat hemma och väntat på täta regelbundna värkar som aldrig kom 🙂

20120321-125309.jpg

20120321-125327.jpg

20120321-125403.jpg

Förlossningsberättelse

Efter en lång pysslardag med borrning och städning låg jag och Andreas och pratade i sängen om bebisnamn och vad vi måste köpa till bebisen innan den kommer och lite sånt. Så sa vi godnatt och jag skulle vända mig om och släcka lampan, men istället känner jag hur det bara börja rinna ner för benen, precis som att jag låg och kissade.
Så jag flyger upp från sängen och ropar -Vattnet Andreas! Vattnet går! Och han flyger upp ur sängen och bara tittar på mig som ett frågetecken. -Men va fan ska vi göra? fortsätter jag och står kvar handlingsförlamad bredvid sängen. Efter några sekunder som kändes som långa minuter kommer jag in på toa och sätter mig där och Andreas springer och hämtar skurmoppen och börjar moppa hela golvet och byta sängkläder. Undrar hur han kunde börja tänka på det?! Då var klockan 02:15.
Efter att ha till slut förstått att vattnet gått, och Andreas slutat städa (!) tittar vi på varandra och bara börjar gapskratta. -Den ska ju inte komma än! Vi har ju inte köpt skötväska ännu!!! Jag hoppade in i duschen och Andreas gick fram och tillbaka, fram och tillbaka utanför. Försökte ta det lugnt men började hacka tänder och skaka i hela kroppen av nervositet så vi gick in och la oss i sängen igen (med kalsonger fyllda med badlakan på mig) och ringde förlossningen. Fick en tid 13:30 nästa dag och så sa hon att nu blir ni föräldrar inom 3 dagar i alla fall.
Efter att ha stirrat i taket en stund gick vi upp och åt lite cornflakes och sen la vi oss för att sova i soffan i stället. Låg och funderade på om jag kunde åka och köpa en kamera imorgon iaf, eller om jag var tvungen att vara hemma nu. Men då börjar värkarna. Först kändes det som lite lätt mensvärk, men efter bara någon timma kom dom var tredje minut och blev starkare och starkare.
Ringde förlossningen igen och frågade när dom tycker att man ska komma in och hon sa att vi skulle förbereda oss och sen åka in när jag kände att jag inte klarade av att vara hemma mer.
Livrädd för att få åka hem igen så stannade vi hemma till 6 tiden då vi åkte taxi in och var framme 06:40.
Fick gå in i något rum där dom kopplade in CTG och undersökte mig och såg att jag var öppen 5 cm. Så in i nästa rum vid 08:00 och dom visar mig lustgasen och ger mig ett gåbord, som jag överhuvudtaget inte kan andvända för jag har så starka värkar. Ligger mest ner och blir argare och argare på lusgasen och på Andreas och slår efter honom så fort han kommer i närheten. Efter ytterligare en timma skriker jag åt Andreas att ringa på klockan för jag har så ont i ryggen och benen och MÅSTE ha någon smärtlindring. Så undersköterskan kommer in och säger att -Narkosläkaren kommer inte än på ett tag men ta du det lugnt och andas lustgas så ska jag hämta barnmorskan.
Lätt för henne att säga. Efter 5 minuter skriker jag på nytt åt Andreas att ringa på klockan, och då kommer undersköterskan igen och frågar hur jag har ont. Jag säger att jag verkligen måste på toa och bajsa och då blir det fart på henne och hon drar snabbt av mig byxor och trosor och sen kom barnmorskan in och sa att nu var jag öppen 10 cm och kunde börja krysta.
Då gick allt på typ 20 minuter och så 09:43 fick jag världens sötaste tjej upp på min mage, och den känslan glömmer jag aldrig.  Hon var så varm och så söt så jag bara började skratta och tittade på Andreas som såg lika förvånad ut han. Det är konstigt att man kan bli så förvånad över att det verkligen kom en bebis när man gått i ett halvår och försökt förbereda sig.
image187
Nellie 49 cm lång, 3390g.