Kategoriarkiv: Graviditet

Förlossningsberättelse

Den 23e januari, 4 dagar efter beräknad födsel vaknade jag som vanligt klockan fyra på morgonen och tog mig en banan. Hepp, ingen bebis inatt heller tänkte jag som var helt säker på att förlossningen skulle starta med att vattnet skulle gå en kväll när jag gick och la mig, precis som de andra förlossningarna. Var pigg och kunde inte somna om, så jag låg och vände mig och surfade lite. Halv sex hade jag fortfarande inte somnat och då kom den första värken. Tänkte att det var en förvärk som jag hade haft dom senaste fyra veckorna men jag kollade ändå av någon anledning på klockan, ifall det skulle komma en till. Mycket riktigt, 15 minuter senare kom det en till och nu tänkte jag att det nog var något på gång, för det gjorde riktigt ont så jag behövde andas mig igenom den.

Gick med min vetekudde och la mig på soffan och inväntade nästa värk. Dom kom lite oregelbundet med allt ifrån 5-15 minuters mellanrum och jag skrev upp dom i mobilen för att ha lite koll. 6:50 kom Nellie ner och undrade vad jag höll på med där jag låg och andades för fullt. Jag berättade att bebisen nog skulle komma idag. Nellie blev överlycklig och satt och andades med mig och erbjöd mig att göra frukost. Jag tackade nej men bad henne gå upp och säga till Andreas att bebisen nog skulle komma under dagen. Två sekunder senare rusar Nellie in till Andreas och ropar att ”Bebisen kommer nu!”, sedan in till Stella och min mamma som sovit över i två nätter och berättar samma sak 🙂

Fick skickat iväg barnen till skola/dagis, ringde förlossningen vilket min barnmorska sagt åt mig att göra så att dom är lite förberedda. Det behövde man då absolut inte göra tyckte den snorkiga kärringen jag fick prata med utan jag skulle höra av mig när det var dags att åka in. Då bestämde jag mig för att hellre föda hemma än att ringa förlossningen igen innan hennes pass var slut.

Resten av dagen hemma bestod av att andas igenom värkar vid köksbordet, gå fram och tillbaka genom huset och ligga med vetekudden mot svanken. Medan mamma nervöst stod och tjötade ”Hur känns det?”, ”Hur går det?”, ”Nu får ni åka in!”, ”Har värkarna slutat nu?” samtidigt som Andreas spelade tv-spel och köpte aktier…  Vid elvatiden åkte mamma och handlade och hämtade Nellie från skolan. Under tiden kom värkarna glesare och glesare, så jag blev riktigt irriterad. Skulle det inte bli någon bebis ändå? Gick och la mig och fick sovit en del på soffan mellan värkarna som under tiden kom med 15-20 minuters mellanrum. Andreas satt och spelade Fifa och jag var så irriterad över att han inte kunde åka till jobbet om han ändå inte hade bättre än så för sig 🙂

När mamma och Nellie kom hem lagade mamma pannkakor som vi åt. Jag hade vid detta laget gett upp tanken på bebis och funderade i princip på att köpa en hundvalp i stället när värkarna plötsligt kom tillbaka och var galet smärtsamma om än fortfarande oregelbundna med mellanrum på allt från 3-10 minuter. Gick upp och gick lite och då helt plötsligt kom det värk efter värk efter värk nonstop och tryckte något fruktansvärt nedåt. Halv två ringde jag förlossningen (trots att kärringens pass inte var över) och grinade fram att nu åker jag in. Då fick vi åka till Mölndal för nu var det fullt på Östra.

Andreas for ut och hämtade bilen och jag har aldrig tänkt på hur skumpigt det är att åka bil innan. När vi kom fram till parkeringen vid Mölndals sjukhus upptäckte jag nackdelen med att föda barn på dagen. Man får hängandes på sin man ta sig in lika långsamt som en snigel, samtidigt som man ska andas genom värkar medan folk stirrar på en. Inte alls trevligt.

Ringde på avdelningen 14:30 och ut kommer en trevlig barnmorska som frågar om jag känner för att ta mig ett bad, eller om jag vill ha ett rum utan badkar. Absolut inget bad, jag kan knappt röra mig, hur skulle jag kunna komma i ett badkar? Hon lämnar rummet och jag hör henne fråga i korridoren om någon vill ha en patient, varpå jag hör en mansröst svara. I panik gör jag klart för Andreas att vi absolut inte kan ha en manlig barnmorska. Han får säga att vi är muslimer eller något, för givetvis hade jag inte kunnat säga något själv.  Då kommer det dock en kvinnlig snäll och lite tystlåten barnmorska samt en elev och presenterar sig och jag blir genast lugn igen.

Dom skriver på väggen ”Välkommen Frida och Andreas och bebis” och ger mig en sjukhusskjorta att svira om till och jag blir hypernervös, för jag tänker att dom kommer bli förbannade om jag bara skulle vara öppen 1 cm och ”lurat” dom. Får lägga mig ner för CTG och dom frågar om jag vill ha någon sorts bedövning med en gång. Jag skäms ännu mer över att jag kanske knappt börjat öppna mig så jag tackar nej. Värkarna går att genomlida nu när jag äntligen fått ligga stilla igen. Bebisen mår bra inne i magen och värkarna är oregelbundna så dom kopplar ifrån mig och undersöker hur mycket jag öppnat mig. 8 cm säger barnmorskan och jag känner lättnaden över att inte ”lurat” dom samtidigt som jag får panik över att det snart är dags. Förra förlossningen fick jag krystvärkar några minuter efter att jag var öppen 6 cm, och krystvärkar var verkligen inget jag hade lust med. Vågar nu fråga efter lustgas i låg dos och det var nog det bästa jag gjort 🙂

Får ett gåbord, men vågar absolut inte ställa mig ifall värkarna skulle bli mycket värre igen så jag sitter hängandes över med lustgasen tätt intill mig. Hade ingen smärta alls mellan värkarna så jag längtade nästan efter varje värk då lustgasen var så förbannat go och gav mig härliga drömmar 🙂 Efter en stund började det trycka på igen så jag fick komma upp på knä i sängen hängandes över ryggstödet. Här inbillade jag mig att jag hade krystvärkar, gjorde riktigt ont men jag klarade av att andas och mellan värkarna pratade jag och skrattade med Andreas. Varje värk drömde jag om Nellie och då började jag skratta, för jag kunde inte fatta varför jag såg Nellie där när jag hade som ondast. En gång trodde jag att Andreas och jag var ensamma i rummet och att det var han som skulle förlösa mig. Kunde inte alls förstå hur han kunde se så lugn ut och okej med det 🙂

Till slut kände jag att det inte alls gick att stå så, när värken kom kände jag för att krysta men istället höll jag emot för kung och fosterland. Så jag fick lägga mig ner i gynställning och nästan direkt gick vattnet och dom riktiga krystvärkarna började. Där fick jag för att jag trott att det var krystvärkar innan. Nu kom jag på hur det var. Helt sjukt att man kan glömma men det har jag verkligen gjort alla gånger. När man tror att man har så ont av värkarna att det inte kan göra ondare, så gångrar man det med tusen och där har man krystvärkarna. Glöm nu inte det Frida. Fick panik i vanlig ordning och svor över min dumhet, bad dom göra vad som helst bara jag slapp att krysta. Det kunde jag förstås inte låta bli hur mycket jag än försökte så jag frågade om det var okej om jag skrek och visst var det det. Andreas och barnmorskan stod och sa åt mig att andas in, men andades jag in var jag ju tvungen att andas ut och då krystade jag ju. Jävligt lätt att stå där och säga, jag har aldrig känt mig så arg och ”sviken” av Andreas, han kunde väl hålla med mig?

Allt var dock över på några få minuter. Och ut kommer 16:16 världens knubbigaste lilla böna med huvudet täckt av tjockt svart hår. Jag blev helt chockad, var det redan över? Hade den ungen legat i min mage? Började skratta och hade lust att hoppa ur sängen och dansa av glädje.

Ungefär så gick det till. Min längsta graviditet, lättaste förlossning och största bebis någonsin. Jag kände direkt att det här vill jag göra igen 🙂 Men nej, nu blir det inga mer förlossningar och bebisar. Nu har jag gjort mitt och ska njuta för fullt av den här helt magiska tiden!

IMG_0898

IMG_0957

IMG_0955

IMG_0965

IMG_0933

Välkommen lillasyster

Igår klockan 16:16 föddes vår lilla flicka på Mölndals sjukhus. 4320 g och 51 cm ren kärlek. Förlossningen gick jättebra och nu är vi på BB och lär känna varandra. Skulle egentligen åkt hem idag men hon hade blåsljud på hjärtat så vi får vara kvar till imorgon då det förhoppningsvis är borta. Saknar mina skruttor där hemma något kolossalt mycket så det ska bli skönt att komma hem och pussa på dom.

IMG_4345 IMG_4342 IMG_4412 IMG_4410 IMG_4396 IMG_4352

Utelåst

Idag gjorde jag min sista dag på denna kursen. Praktiken och redovisningen är avklarad och tentan inskickad. Känns riktigt bra. Jag har kommit på det negativa med att plugga. Tiden går så sjukt fort. Man ser hela tiden framåt en kurs, bara jag klarar denna, bara jag klarar denna. Det bara springer iväg. Och när kursen jag börjar imorgon är slut kommer bebisen. Ska dessa veckor gå lika snabbt så bör jag nog börja förbereda lite här hemma :9

Slutade skolan klockan tolv och skyndade mig hem för jag var dödshungrig och dödstrött. Tänkte slumra lite på soffan innan jag hämtade barnen, Stella sover ju ändå på dagis mellan 12:30-14:00. När jag kom till ytterdörren kom jag direkt på att jag inte hade några nycklar med mig, för jag gick hemifrån först imorse och hade inte en tanke på nycklar. Gick över till grannarna som har extranycklar men dom var inte hemma så jag ringde Andreas. Han skulle precis iväg på möte men kunde åka hem efter det. Alltså skulle jag hungrig, trött och kissenödig få stå utanför i två timmar innan räddningen kom. Ringde mamma av någon anledning och bröt ihop totalt när hon svarade. Haha, satt och störtlipade bakom förrådet i tjugo minuter innan jag samlade mig. Gick till slut med röda golfbollar till ögon och mascara ner på kinderna till baksidan för lite gos med kaninerna. Men då ringde Andreas och sa att han struntat i mötet och satt på bussen hem. Världens finaste kille, jag blev lika glad som jag varit ledsen minuterna innan 🙂

Igår hade jag med mig lilla Stella bus till barnmorskan. Stella blev livrädd när vi kom in, stackaren trodde väl att hon skulle vaccineras 🙂 Inte roligare blev det när mamma skulle ta blodprover och grejer. Sen visade det sig att jag hade högt blodtryck och äggvita i urinen. Kombinerat med min konstanta huvudvärk, svullna ben och flimmer för ögonen var detta visst mindre bra, men jag får ta det lugnt och hoppas på bättre resultat nästa vecka.

Nu ska jag ge mig på min virkning som går väääääldigt långsamt framåt. Kan någon vara snäll att virka lite mormorsrutor till en orkeslös småbarnsmamma så hör av er! 🙂

Måndag

Det är en lika konstig känsla varje graviditet när bebisen helt plötsligt börjar sparka sådana där karatesparkar så man tror magen ska spricka och en fot titta ut. Så fruktansvärt obehagligt att jag hoppar högt varje gång. Får sitta och hålla emot, så känns det inte lika läskigt.

Idag lämnade jag en jätteglad Stella på dagis. Hon stod där och vinkade ”Hej dooooo mamma, Neiiiiiiiii (Nellie)”. Fröknarna har berättat att på dagarna på dagis så sitter Stella och frågar ”Mamma?”, så svarar dom att ”Mamma är i skolan!”. Pappa? Pappa jobbar. Neiiiiiii? Nellie är i skolan. Doda? (Doris) Doris är hemma. Och så börjar det om. Tur att hon håller koll på oss 🙂 Hennes senaste ord är Roland, som vår granne heter. Det går hon och ropar så fort hon är på framsidan ”Roooooland!”.

I lördags var vi i badhuset hela familjen. Nellie lärde sig att simma en bit i den djupa bassängen medan Stella levde rövare i plaskpoolen. Stella gick även och pekade på sina badbyxor och sa ”BAAAAAJS” så fort någon hörde. Stackars dom andra barnen som måste blivit livrädda 🙂

Igår var jag och mamma på Ullared med resten av Sveriges befolkning. Fick köpt en hel del som vi behövde samt ännu mer som vi inte behövde. Blev julklappar till barnen, bland annat en chihuahua i en rosa väska till Nellie eftersom hon står och nästan gråter varje gång vi går förbi den på Ica, och en hoppko till Stella.

Sen blev det tre par skor till Nellie på skoaffären utanför. Ett par Kavat Laisan som jag hoppas ska vara riktigt bra. Förra året klagade Nellie så på att behöva knäppa remmarna (en själv hade då snörning på varenda sko som barn) men dessa var jättelätta att få på. Sen blev det ett par Pax som Nellie blev helt svimfärdig när hon såg samt ett par gympaskor till Idrotten i skolan.

kavat pax

Lillasyster?

Bebbe

Här är vår fina lilla bebis som troligtvis är en lillasyster 🙂 Men hon låg med benen i kors, så 100% säkert är det inte, men vi ska iaf inte göra oss av med några babykläder 🙂 Ser ni att hon suger på tummen? Hon låg där och gapa och stoppade in fingrarna så barnmorskan tog en av dom bilderna till oss.  19 januari blev det beräknade datumet. Kanonbra eftersom min första termin slutar den 15 januari!

Tillökning

20130816-203725.jpg

Om någon tyckt att jag lagt på mig lite väl mycket det senaste så kan jag meddela att det inte bara är semestermat och godsaker som får plats där inne. I januari blir nämligen jag och Andreas trebarnsföräldrar och Nellie och Stella får ett småsyskon!
Det är både nervöst och spännande denna gången. Hur är det att ha så många barn? Hur kommer det bli för Stella som inte ens kommer att ha fyllt två år när hon blir storasyster, hon är ju min lilla lilla bebis! Och så går det ju så fort denna gången! Halva tiden har snart gått och jag har knappt hunnit tänka 🙂
På måndag ska vi göra ultraljud och se hur liten mår och eventuellt få reda på om det är en flicka eller pojke. Jag tror det blir en flicka, och Nellie tänker inte få en lillebror denna gången heller 🙂 Men vi får se, huvudsaken är att h*n mår bra!

Förlossningsberättelse

På torsdagskvällen den 15e mars gick vi och la oss vid tiotiden. Var jättetrött och precis på väg att somna, när jag kände att ”Aj, vad händer där nere egentligen?”. Hann tänka det i typ två sekunder till och sedan gick vattnet. ”Andreas, vattnet, vattnet, vattnet, vattnet” fick jag sagt innan jag rusade iväg till toan. Denna gången kände jag mig kolugn, äntligen skulle ungen ut! Andreas dock, sa inte ett ljud, så jag trodde nästan att han var lite irriterad. Men han var visst bara nervös och stod och bet på naglarna innan han fick hämtat skurmoppen för att börja moppa rent golvet från fostervatten för andra gången i sitt liv.

Jag ringde syrran, som svarade ”FÖDER DU BARN?!” medan Andreas ringde svärmor som skulle komma på direkten. Med Nellie satte värkarna igång en timma efter vattnet gått så jag satte igång och försökte få gjort så mycket som möjligt. Det kom en och annan smärtsam värk men helt utan regelbundenhet så jag hade inte för höga förhoppningar. Men Andreas tjatade på mig att jag skulle ringa till förlossningen och berätta att vattnet gått så det gjorde jag.

Med Nellie fick jag ju knappt komma in till Näl fastän vattnet hade gått och jag hade riktigt täta värkar. Så jag blev väldigt förvånad när förlossningskoordinatorn tyckte jag skulle komma in direkt, fastän värkarna knappt börjat.
Svärmor kom, vi väckte Nellie och berättade att vi nu skulle hämta hem lillsyrran och åkte till Östra. I bilen fick jag några rejäla värkar och jag insåg att jag nu gett mig in på det där jag lovat att aldrig utsätta mig för igen.
00:15 blev vi inskrivna på specialförlossningen på Östra sjukhuset. Dom tar emot 1-2 normalförlossningar per dygn i mån av plats och vi hade turen att få komma dit.
Jag tänkte att vi säkert skulle få åka hem, eftersom det knappt satt igång några värkar så jag tyckte det var helt onödigt att ta med väskan in. Men Andreas gjorde det, i fall att…

En äldre barnmorska kom och tog emot oss och tilldelade oss ett jätterum som såg ut som någon sorts förlossningssvit =) Hon kopplade in CTG och kollade om jag öppnat mig. 4-5 cm innan ens värkarna kommit igång ordentligt, så här skulle det bli barn.
Barnmorskan gick ut för att skriva in mig, och när första värken kom damp fosterljuden ner till 80, så hon kom snabbt springandes tillbaka. Jag tänkte att ”yes, yes, yes, ge mig kejsarsnitt” men nej det var bara tillfälligt.
Efter en halvtimma blev jag av med banden och fick komma upp och sitta på en pilatesboll. Värkarna började nu bli riktigt rejäla, och kännas ordentligt i ryggen. Började andas lustgas, dock en väldigt låg dos eftersom jag blev så illamående av den under förra förlossningen. Det kändes gott, även om den inte gjorde värkarna någon skillnad så blev jag ju så dåsig att jag kopplade av helt och hållet emellan dom.

Barnmorskan var inne hos oss nästan hela tiden. Lyssnade på fosterljuden med sin tratt, peppade mig igenom värkarna, frågade exakt hur det kändes osv. Kände mig jättetrygg och kunde ta värkarna på ett helt annat sätt denna gången. Andreas var skitduktig och visste precis vad han fick säga och när han bara skulle hålla käften =) Masserade mig genom varje värk och hämtade dricka så fort jag sneglade åt glaset.

När det började göra riktigt fruktansvärt ont, frågade jag om det kanske var någon ide med epidural. Jag ville inte att förlossningen skulle dra ut på tiden, samtidigt som jag kände att smärtan i ryggen började bli outhärdlig. Jag fick då lägga mig ner och hon kände efter om jag öppnat mig mer. Klockan var nu strax före tre och jag var öppen 6-7 cm. Men då fick hon för sig att stoppa in hela handen och lirka på huvudet, för att hjälpa det på traven. Herrejävlar vilken smärta, visste inte om jag skulle ta livet av henne eller mig först.
Men efter det, blev värkarna helt olidliga. Varenda värk kändes helt olik den jag hade innan, det var som jag kunde känna hur bebisen rörde sig neråt med sammandragningarna.
Lustgasen blev min bästa vän, och jag andades som en galning för att bli väck så fort som möjligt i värken.

Jag minns att jag kollade på klockan, och den var prick tre. Var mitt uppe i en värk när det började ringa för fullt i öronen på mig. RIIIIIIIIING, RIIIIIIIIING, RIIIIIIIIING, RIIIIIIIIING. Skithögt. Då försvann jag bort, drömde att hon sa att hon inte behövde ringa narkosen, för nu var bebisen här och allt klart. Jag blev så lättad, äntligen skulle jag slippa smärtan. Men då avtog ringandet i öronen och jag ser hur barnmorskan och Andreas står böjda över mig. Dom pratar men jag hör inte vad dom säger, och jag är säker på att det gått typ två timmar. Men jag tittar på klockan och då är den typ en minut över tre. Barnmorskan säger att hon ska springa iväg och ringa narkosen och jag förstår ingenting. Jag trodde ju att det var över.

Så väck blev jag sedan under varje värk, med klockorna ringandes i huvudet =)
Men en liten stund senare kommer barnmorskan in och säger att narkosen var upptagen. Men då är jag helt förtvivlad för det känns så konstigt och gör så ont. Hon undersöker mig direkt en gång till och pratar om åtta centimeter och att mina värkar är så glesa men så väldigt starka och gör så mycket varje gång. Stoppar ännu en gång in hela handen och drar i huvudet som gör att jag direkt börjar krysta. Jag ser hur rädd hon blir, och undersköterskan och en till barnmorska kommer inrusandes. Tittar på Andreas som ser helt förskräckt ut.

Det gör så ont, och jag skriker att ungen är för stor och att den har fastnat. När dom ber mig krysta vill jag inte alls krysta och när dom säger att jag inte ska krysta så krystar jag för fullt. Jag är verkligen ingen hejare på det här med att föda barn =)
Jag blir helt sjukt rädd och ledsen och vill verkligen inte vara med mer.
Men till slut kommer hon lilla dockan klockan 3:27 efter 7 minuters krystande (som kändes som 7 timmar).

Upp på magen och jag bara grinar och vill att Andreas ska ta henne. Jag skämdes så och tyckte jag var världens sämsta som bara tänkte på hur ont det gjorde. Sa förlåt hundra gånger till barnmorskan för att jag skrek så. Sen när hon skulle sy så viskade jag till Andreas att ”Nu ser jag väl ut som något jävla korsstygn där nere”. Det hörde hon såklart och fick hittat på att det var absolut inte så farligt.

Vid sextiden fick vi komma till vårt rum på special-bb. Andreas får åka hem och sova en stund medan jag och Stella myser. Rummet påminner lite om ett fängelse, och en halvmeter bort står en till säng där hela tre olika mammor hann ligga under dygnet där. Men personalen väger absolut upp det tråkiga rummet. Helt underbara och dom kikar in då och då för att kolla att allt går bra.
Inte som NÄL där man inte såg en kotte och där det stod stor varningslapp vid klockan ” Ring endast i nödfall!”

Och barnmorskan på förlossningen som var med hela tiden, istället som förra förlossningen där jag knappt såg röken av henne.

Ja det var en bra förlossning tror jag, även om det gick lite väl snabbt på slutet. Tur iaf att dom bad oss komma in. Annars hade väl vi stannat hemma och väntat på täta regelbundna värkar som aldrig kom 🙂

20120321-125309.jpg

20120321-125327.jpg

20120321-125403.jpg

13e mars

Jahopp. Då var dagen här som man har väntat på i evigheter. Bebis är färdiggräddad och klar men den verkar trivas ganska bra där den är. Det sjuka är att jag nu vetat om min graviditet i 12 veckor längre än jag visste med Nellie innan hon kom. Inte konstigt jag tyckte den graviditeten gick så smidigt.
Nu är ingenting smidigt. Kvällarna ägnar jag åt att andas mig igenom förvärkar och dagarna består av toabesök var tionde minut. Bebis verkar tro att min blåsa är någon sorts boxningsäck.
Har läst alldeles för många berättelser om hur man får gå över tiden 3 veckor i Göteborg så när ungen väl ska ut är den så välgödd att förlossningarna slutar i flera klipp, sugklocka och bebis med syrebrist.
Så nu läser jag inte mer, riktar inte in mig på något datum utan förbereder mig på att vara första kvinnan som går höggravid tills ungen är tonåring eller något.

I brist på barnafödande sitter vi i bilen på väg till familjen i Jönköping nu. Vi lämnade en lycklig Nellie hos mormor i Uddevalla imorse så imorgon åker jag och hämtar henne. Det gäller att hålla sig sysselsatt…

Nej, här har inget barn kommit!

6 dagar kvar och jag ser till att hålla mig gömd från allmänheten. Grannar och dagisfröknar är väldigt insatta i min ”icke-förlossning”. Så fort man går utanför dörren får man tusen frågor.
”VA, har den inte kommit ÄN???” ”Din stackare, känner du inte av något heller???”.
”Nej, senast jag kollade hade den inte kommit. Och känna av något.. menar du om slemproppen har gått eller menar du om jag haft diarre i flera dagar för att slippa skita ner mig under förlossningen? Eller var det något annat specifikt du ville veta??”
Igår kväll när jag satt vid köksbordet gick våra grannar förbi och kollade rätt in, log jättestort och vinkade för fullt. Jag vinkade tillbaka och tyckte det var lite konstigt, så brukar man väl inte stirra in. När Andreas kom hem lite senare hade han mött grannarna som nästan hade gratulerat, för dom var helt säkra på att vi fått barn i söndags natt eftersom det var tänt i köket. Naeee, det var Andreas som jobbade den natten förstås.
Och varje gång man går hem från dagis… ”Ja, då får vi se om ni kommer imorgon då eller om ni fått åka in!”
Känn ingen press…

Trodde iaf man kunde få gå till beräknat datum innan det blev så här.

Nu ska här kilas till dagis för utvecklingsamtal. Så får vi se om jag får med mig Nellie hem. Igår följde hon med grannarna hem direkt efter dagis, och jag fick inte hem henne förrän klockan sju på kvällen, då hon ätit både middag och kvällsmat där.

Ännu en helg

Veckorna går så fort så det känns som det är helg hela tiden. Och skönt är det! Men det är väl för att jag knappt gör något på veckorna, så jag minns dom inte för det finns inget att minnas =)

Igår tog vi det lugnt efter att Nellie varit och dansat och vi varit en snabb sväng till Göteborg. Nellie var över hela eftermiddagen och lekte med grannens barnbarn och jag var helt slut efter en sömnlös natt så det var skönt. På kvällen när vi låg och kollade på film kändes mina fötter helt brännheta. Fick ta av mig strumporna och en stund senare vaknade Nellie av en dröm så jag gick upp för att trösta. Det spände och pirrade så i fötterna och när jag tittade ner så såg jag att dom var typ dubbel storlek. Usch vad äckligt. Jag började nästan lipa. Inte bättre blev det när jag drog upp byxorna och såg att hela benen var så svullna att mina vrister försvunnit och vaderna liksom gick ihop med mina klumpfötter. Fy, fy, fy. Så här var det inte när jag väntade Nellie. Det känns som jag lägger på mig ett kilo om dagen, jag nästan ser i spegeln hur dubbelhakan och kinderna växer. Tänker INTE ställa mig på vågen igen! Bara det inte är flera veckor kvar nu för då blir jag väl en sängliggande blåval.

Idag var vi i Uddevalla. Norman fyller 60 på onsdag så vi firade honom med söndagsmiddag som mamma stod för. Även Nellies fadder Jonas var med, och Nellie som absolut ska gifta sig med honom blev nog ännu kärare. Speciellt när han lovade att dom kunde spela tv-spel och äta godis hela dagarna om dom flyttade ihop.

Lik sin far...