Kategoriarkiv: Pappa

Kaffe i solen

Sitter och dricker morgonkaffet i solen. Vilket septemberväder vi fått! Det gör lite ont i hjärtat dock för det får mig och tänka på alla vackra septemberdagar -09 då pappa var sjuk. Snart är det 5 år sedan. Det känns verkligen konstigt. Längesedan låter det som men det känns inte som det, för mig. Ibland när man berättar för någon att ens pappa är död, så brukar man få frågan när det hände. Och då känns det så konstigt att säga snart fem år sedan. Jag känner och minns honom ju lika bra fortfarande. Har lärt mig leva utan honom men saknaden gör ju sig påmind varje dag. Häromdagen kom Stella med ett kort på pappa som sitter på vår kyl. ”Vem e de?” frågade hon. Jag sa som många gånger förut att det är morfar, min pappa som bor i himlen. ”JA!, morfar!” sa hon glatt då. Sån obetydlig grej som känns så i hjärtat. Hon vet inte vem han var, får aldrig lära känna eller älska honom. Och det gör ont.

Men nu ska jag gå in och greja lite innan barnen ska hämtas. Tänkte åka och köpa en igelkottsmamma till Stellas igelkottsbebisgosedjur också, som hon pratar om varje dag. Jag vill av någon anledning skämma bort henne massor när jag är så stygg och tvingar henne till dagis :/

Just det, Stella ramlade ner för halva trappan förut och landade på Jolie som låg nedanför. Kunde gått jätteilla men helt mirakulöst klarade sig båda, Jolie chockad och Stella lite blåslagen.

middag.hos.farmorEn av alla julmiddagar hemma hos älskade farmor och Lars.

Stora tjejen

Igår på Stellis 1.5-årsdag var Andreas på bvc med henne. Tio centimeter hade hon växt sedan ettårsdagen och var nu 84 centimeter lång och 12.6 kg tung. Idag fick hon börja på dagis igen efter tio dagars sjukuppehåll. Det var jobbigt vid lämningen men hade gått bra sedan. Men när hon kom hem ville hon som vanligt inte släppa mig, livrädd så fort jag går ur ett rum och vill helst sitta och kramas. Till slut fick jag Nellie att leka i dockskåpet med henne (hon älskar dockskåpet) så jag kunde laga mat. En biff stroganoff a la Frida och Stella vräkte i sig fem(!) portioner med plommon och en yoghurt till efterrätt. Man blir hungrig av dagis tror jag 🙂

I lördags var jag uppe i Uddevalla och tillbringade en heldag med syrran medan mamma och Norman fick låna Stella. Jag är lite snål med utlåning av den ungen. Varför lämna bort något som man bara njuter av liksom? Men jag fick en fin och välbehövlig dag med systeryster. Vi åkte upp till pappas grav och gjorde i ordning inför fyraårsdagen och så. Andreas och Nellie var hemma och grejade på fastighetsskötardagen i föreningen.

På söndagen hade jag en hel del pluggande att stå i men istället fick jag feber och förkylning. Vräkte i mig alvedon hela natten och morgonen efter så jag skulle orka med heldag i skolan. Det var nätt och jämnt men blev iaf av med febern.

image (3)

Himmelspappan

himmelspappan

Till pappor

som snuddat med vingen mot jorden
men tvingats resa från lillprinsars värld
som skrivit bland glimmande stjärnor sen:
jag saknar dig redan
för allt jag är värd
jag saknar dig vännen
men hit gick min färd

Till pojkar

som älskat en resande pappa
och stått på perrongen fast tågen har gått
som hoppats och gråtit och ropat i natten:
jag älskar dig pappa
fast du reste bort
jag älskar dig pappa
för alltid – sov gott

 

Denna dikt hittade jag i boken ”Jordgubbspojken och Himmelspappan”. När vi var på biblioteket ville Nellie att jag skulle läsa den, men den var så sorglig att jag knappt kunde för att tårarna kom.

Idag är det en månad till pappas 54-årsdag. Fjärde födelsedagen utan honom. Det känns ju som igår… Men ändå inte… 🙁

15 september

15 september för två år sedan var den absolut värsta dagen i mitt liv. Det var då en sköterska ringde från palliativa och sa att jag skulle komma så fort jag slutat jobbet för att pappa blivit dålig. Jag jobbade två timmar till och under den tiden tänkte jag fram och tillbaka men kunde inte förstå hur dålig han skulle kunna vara. Sköterskan ville inte berätta så mycket men tyckte inte att jag behövde komma direkt.

Jag och Anna möttes upp utanför sjukhuset. Det var strålande sol, lite kyligt och luktade höst. Jag hade sprungit hela vägen ner från Skogslyckan.

När vi kom in på avdelningen var det fullt med sköterskor och läkare som sprang fram och tillbaka till pappas rum. Det började snurra i huvudet och det enda jag kunde tänka var ”bryt inte ihop bryt inte ihop bryt inte ihop”. Jag och Anna fick sätta oss i korridoren och vänta. Vi sa nog inte många ord, bara tusentals tankar som flög runt i huvudet. Efter en stund kom en jättesnäll läkare och berättade att pappa blivit snabbt dåligt under morgonen. Han hade fått lunginflammation och kunde nästan inte andas. Sen berättade han bara att det var mycket illa innan han gick in till pappa igen för att sätta ett lungdränage.

Efter minuter som kändes som timmar fick vi gå in på ett samtalsrum med samma läkare. Han ville nog förbereda oss för vad vi ännu inte förstått. Pappa skulle inte överleva detta, han var döende. Jag minns att tårarna rullade, men jag gjorde allt för att inte gråta.

När vi kom in till pappa var han fortfarande vid medvetande. Satte sig upp i sängen hela tiden medans ögonen rullade av smärta på honom, kippade efter andan och drog i slangarna. Detta var det värsta av allt, han fick ingen luft och det enda vi kunde göra var att stå och se på. Jag har sett många döende personer men jag har aldrig någonsin sett sådan ångest och panik som pappa hade. Detta minnet har gjort mig sömnlös så många nätter. Att veta att detta blev pappas sista dygn i livet är fruktansvärt.

Imorgon är det två år sedan pappa gick bort. När jag ser på filmer av honom och hör hans röst igen känns det så naturligt. Jag blir inte ens ledsen för precis så verklig är han i mitt minne hela tiden. Jag önskar bara att jag skulle fått fortsätta dela mitt liv med honom. Fortsätta dela Nellie med honom…

Till: Pappa Adress: Himlen

Vad gör du just nu? Sitter du på ett moln, dinglar med benen, dricker en öl, äter ostbågar och kollar en Arsenalmatch? Eller ligger du på den där vita stranden i Thailand som du alltid pratade om att åka till?
Att du är borta är oförståerligt och det gör ont i magen varje gång jag tänker på det. Att tiden skulle läka alla sår tror jag är ett påhitt av någon som aldrig upplevt sorg. Men jag hoppas så innerligt att du inte behöver sakna oss så mycket som vi saknar dig, att du inte sörjer att du inte får uppleva allt som du borde fått uppleva.

Nellie sa häromdagen ”Kan inte morfar komma och hälsa på oss idag?”. Det är sorgligt att höra, men det värmer verkligen att veta att hon tänker på dig. Jag berättar om dig varenda dag, så även om hon inte minns dig själv kan hon göra det genom mina minnen.

Jag pratade med farmor och Lars häromdagen om att hoppet aldrig försvinner. Jag kommer på mig själv med att hoppas på att se dig snart igen, att låtsas att du bara är och jobbar och snart ringer mig igen… Nej, jag tror aldrig det kommer försvinna. Tror det är en överlevnadsgrej för att ta sig igenom dom jobbiga perioderna.

Jag önskar så att du fick vara här hos oss och se allt som händer i våra liv just nu. Jag vet i alla fall att du hade varit världens stoltaste pappa och morfar. Men det har du alltid varit!

Älskar dig papsen!

Världens finaste bild!

Min fina pappa, och min fina tös. Han hade varit såå stolt om han sett henne nu. Och Nellie hade varit galen i honom!
.
Jag tänkte på det häromdagen. Hur många 6-10åringar hade kunnat sitta stilla i en lastbil i en vecka i sträck? Men jag gjorde det, och älskade det. Vi räknade hjortar och storkar som vi körde förbi, åt palaschinken, skrev 10-sidiga brev till Anna och Mamma, lyssnade på AC/DC och Sven-Ingvars… Körde till sent på kvällen och när pappa gick upp och körde igen innan solen hade gått upp låg jag kvar där bak och sov. Jag satt snällt i timmar och väntade på pappa medan han lastade eller lossade, och varje gång han kom tillbaka hade han med sig choklad eller någon leksak som dom han körde till gav mig.
Och när jag kom hem till skolan igen så skröt jag om min vecka i lastbilen runt i Europa.

Minns ♥

Idag skulle papsen fyllt 52 år… Två födelsedagar har vi fått fira utan honom, det känns så fel!

Jag är inte ett dugg mindre ledsen nu, men man har lärt sig leva med sorgen. Jag vet nu i allt jag gör att pappa inte finns mer, när det var nyss så kunde man inte förstå det. Men det är så jobbigt att tänka på allt som hänt. Men pappa finns med i tankarna hela dagarna, vad man än gör.. Jag tänker på honom och pratar om honom konstant. Ibland kan jag säga till Andreas ”Ja, men så gör ju pappa alltid med! … Eller gjorde…”.
Imorgon hade pappa fått följa med till Nellies dagis på lussefirandet om han hade varit ledig. Och jag kan riktigt se framför mig hur stolt han hade varit!
.

Saknad

Skriver… Raderar… Skriver… Raderar…

Finns inga ord men så oerhört mycket känslor. Ett år… Känns som igår samtidigt som det känns som tusen år sedan. Men minnena är fortfarande lika starka. Har tagit fram varenda minne så många gånger under detta året. Varenda dag går jag och minns, om och om igen.
Idag är det dom tråkiga minnena, från rum 3 på 14:e våningen på Uddevalla sjukhus. Dofterna, ljudet av pappa som kämpar för att få luft, synen av pappas dödsångest, hans ögon rullande av smärta, känslan av vanmakt.
Ett år idag. Nu kan jag aldrig mer tänka; undra vad pappa gjorde vid denna tiden förra året. Inga fikor har vi tagit, inga långa telefonsamtal, inga gulliga presenter till Nellie. Min älskade pappa.

1 år…

Imorgon var det ett år sedan pappa var på Näl och gjorde en gastroskopi. Ett år sedan dom hittade en 10 cm lång tumör i hans matstrupe. Pappa ringde mig samma dag och berättade att han skulle på undersökning. Jag undrade lite varför för jag hade inte hört så mycket om att han hade magkatarr/halsbränna. Jag sa till honom att det kanske blir spännande att se bilder inifrån sin kropp, men han sa att jag inte skulle skämta, för han var säker på att det var något väldigt allvarligt.

När han ringde mig senare på dagen, låg jag och Anna på Unda. Jag frågade hur det hade gått och han sa att det var väldigt illa. Mer ville han inte säga. Jag sa till Anna att ”Tänk om det är cancer i magen eller något?!”, men hon sa till mig att man inte skulle säga så. En halvtimma senare kom han gående med sin strandstol ut till Unda. Han var så ledsen, och vi visste inte vad vi skulle säga. Ville bara gråta men det kunde vi ju inte göra. När pappa sedan tog bilen hem, och vi väntade på bussen började både jag och Anna gråta. Sen grät jag resten av eftermiddagen.
På kvällen gick jag, Anna och pappa ner på nattsuddet på stan. Det var massor av folk, och vi satt på Kullgrens. Pappa åt en ceasarsallad, och det hördes att han hade gråtit. Sen gick vi en sväng på stan och pappa köpte sig ett par nya jeans på Shad.
Gud vad jag saknar honom, lugnet själv och gjorde alltid precis vad han kände för…
Nellie och pappa gungar 30 maj förra året…

Pappa

Aldrig mer kommer du få krama mig eller Anna. Aldrig kommer du få spela fotboll med Nellie. Inga fler julaftnar får du vara med och äta god mat och öppna julklappar. Du kommer inte få skämma bort Nellie och dina kommande barnbarn med födelsedagspresenter, inte skoja och stoja med dom som du var bäst på.
Du kommer aldrig få vara med i kyrkan på Nellies första skolavslutning. Du kommer inte vara med oss på Unda i sommar, när vi grillar och badar. Aldrig mer kommer vi göra en spontantripp till Ikea i din fina stora Audi du skulle köpa för att barnbarnen behövde mer plats.
Jag saknar dina visa ord när man var ledsen, dina komplimanger för allt man sa och gjorde. Jag saknar hela dig, ditt sätt att visa hur mycket vi betydde för dig. Jag saknar ditt lugn, vi behöver ju dig pappa! Det går inte en timma utan att jag tänker på dig. Inte en dag utan att jag känner mig arg för att du togs ifrån oss.
Att gå till en sten och sätta blommor på din grav, det känns så fel! Du var ju så levande, och är det fortfarande i mitt minne… När ska smärtan och sorgen gå över i ljusa minnen? När ska saknaden sluta kräva så många tårar? Jag älskar dig pappa, och jag önskar du kunde höra mig när jag säger det. Kan du inte bara ringa ikväll och fråga hur Nellie mår, som vanligt… Berätta var du är med lastbilen och vad du åt till lunch. Kan du inte sitta i en solstol i Skeppsviken tillsammans med Ingrid i helgen, eller bjuda mig på en fika på stan? Detta är fortfarande lika ofattbart, och jag hoppas ännu på att jag ska vakna upp ur denna mardrömmen.